Välfärdsstatens skilsmässobarn
Välfärdens skilsmässobarn är de som pendlar in och ut hos olika myndigheter och anläggningar.
Foto: Andreas Skogh/arkiv
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Under de nyss gångna påskdagarna berättade Ylva Johansson för radions Ekoredaktion om några av de nya idéer som diskuteras bland de socialdemokratiska välfärdstänkarna. Ett av de mer konkreta förslagen är att förändra hur ansvariga myndigheter möter människor med långtidsfrånvaro från arbetslivet. Johanssons förslag går i korthet ut på att de statliga myndigheterna Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen (AF) ska arbeta ihop med kommunernas socialtjänster. Syftet är att ge mer skjuts och bättre resultat i insatserna. Människor i behov av samlade insatser ska inte ramla mellan myndigheternas stolar. AF ska inte blunda för hälsoaspekter, FK ska inte ignorera arbetsmarknadsfrågor och socialtjänsterna ska inte fastna i passiva och sekretessbelagda utbetalningsrutiner. När jag lyssnar på Ylva Johansson, startar min hjärna ett minnesband från en annan tid och en annan diskussion. På den tiden skilsmässor var en något mer ovanlig företeelse än i dag, fördes ofta offentliga debatter om riskerna för att skilsmässobarnen skulle "ramla mellan stolarna". Brister i föräldrarnas samarbete och samsyn om barnens fostran och uppväxtvillkor öppnade upp för en slags frizon där barnen kunde spela ut den ene föräldern mot den andre. Barnets jakt på kortsiktiga fördelar hos respektive förälder riskerade att resultera i nackdelar för barnets helhetliga utveckling och framtida inträde i vuxenlivet. Skilda föräldrar uppmanades därför att bortse från sina egna relationsproblem och i stället samverka för sina barns långsiktiga bästa. Föräldrarna borde komma överens om sådant som veckopengar, läggtider, läxläsning och lämpliga fritidsaktiviteter. Utfallet blev förmodligen olika i olika familjer. Somliga barn reagerade snabbt och positivt på den trygghet som skapades genom styrsel och enhetlighet i föräldrarnas regelverk. Andra barn hade det säkert tyngre med den krympta frizonens effekter på pengar, vanor och kamratumgänge. Föräldrarnas ambition att förbättra barnens framtidsmöjligheter upplevdes av barnen som inskränkningar och försämringar. De från arbetslivet långtidsfrånvarande människorna som pendlar in och ut hos olika myndigheter och handläggare är det splittrade välfärdssystemets skilsmässobarn. En mer samlad välfärdsorganisation kommer att uppfattas på olika sätt av de människor som påverkas. Många kommer att glädjas över att äntligen få effektiv hjälp med sina problem. Andra kommer att reagera surt när den arbetslediga frizonen krymps. Det vore dumt och omoget att förneka att långvarig bidragsförsörjning kan leda till inlärda beteenden av hjälplöshet och offertänkande. Att konfrontera sådana beteenden sker sällan konfliktfritt. Socialdemokraternas välfärdsreform måste förberedas och genomföras mycket noggrant om effekterna ska bli positiva. Erfarenheterna från bl a Finspångs beställarförbund och Norrköpings samordningsförbund talar till exempel entydigt för att närsjukvården, inklusive psykiatrin, ska vara en av de samverkande parterna. Medarbetarna i den nya organisationen behöver utbildning och ny kompetens för att kunna arbeta effektivt. Myndigheterna har var och en för sig utvecklat sina egna smala tunnlar varifrån de betraktar omvärlden och människorna. Att samverka för att nå ett samlat gott resultat är en helt annan bransch än att göra exakt de insatser som styrs av den egna myndighetens föreskrifter och rutiner.