FN-mötet om hållbar utveckling i Rio är över. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt var en av de cirka 50 000 deltagarna. I en intervju med Ekoredaktionen antyder Reinfeldt att hans närvaro i hög grad betingades av att den första stora FN-konferensen om hållbar utveckling hölls i Stockholm 1972. Som statsminister i det första värdlandet för dessa återkommande FN-samlingar var nog Reinfeldt närmast förpliktigad att offra den svenska midsommarhelgen för att vara med en dag på mötet i Rio. Jag förstår Reinfeldts begränsade eufori över konferensen. Sådana här jättemöten med alla världens länder - men utan toppskiktet från världens politik - är som de är. Betraktad som enskild händelse var Rio-mötet således ingen höjdare. Däremot är utvecklingen under de 40 år som passerat mellan Stockholm 1972 och Rio 2012 mer intressant.
För den som har bråttom och som inget hellre vill än att FN ska ta ledningen i kampen för en bättre värld är det säkerligen ytterst frustrerande med sådana megamöten som det i Rio de Janeiro. Slutdokumentet från mötet var framkompromissat långt innan mötet var färdigt. I allmänna ordalag enades de över 190 länderna om "övergripande mål för en hållbar utveckling med riktlinjer för en global miljöförvaltning, ambitioner att skydda haven, förbättra livsmedelssäkerheten och främja en så kallad grön ekonomi". (Ekot 24 juni)
FN är ingen världsregering som fattar beslut över medlemsländernas huvuden. Enighet gäller i beslutsprocessen. Vilket betyder att "den som vill minst, bestämmer mest", som Fredrik Reinfeldt uttryckte saken i en Eko-sändning. När FN möts är det således bara en spegel av hur världen ser ut. När FN speglade sig i sin medlemskår i Stockholm såg det betydligt mer bedrövligare ut än vad det gjorde i Rio under midsommarhelgen. Det finns anledning till viss optimism.
Det som skapar bättre förutsättningar för en hållbar utveckling i vår värld är sådant som demokrati, ekonomisk tillväxt, ökad frihandel, allmänna utbildningssystem, tillgänglig sjukvård, och höjd levnadsstandard i allmänhet. Under de senaste decennierna har mycket blivit bättre. Sedan början av 1970-talet har antalet demokratier mer än fördubblats. I dag finns dubbelt så många demokratier som diktaturer. 1972 gällde det rakt motsatta förhållandet. Andelen av världens barn som börjar skolan har ökat fort. Bara sedan år 2000 har andelen av alla barn som går i skolan ökat från 80 och till 90 procent. Medellivslängden ökar, de extremt fattiga blir färre, tillgången på rent vatten ökar. Barnadödligheten minskar. Livsvillkoren för miljarder människor i Asien, Afrika och Latinamerika har förbättrats radikalt. Håller denna positiva förändring i sig över tid så ökar chanserna för att fler av världens länder får råd och lust att intressera sig även för de globala klimatfrågorna.
Vad stort sker; sker oftast långsamt. För varje diktatur som faller, varje nytt frihandelsområde som öppnas och för varje barn som kan äta sig mätt och läsa kommer vi närmare en global klimatpolitik värd namnet.