Gunnar Wetterberg arbetar som samhällspolitisk chef på fackförbundet Saco. Han har tidigare bl a tjänstgjort som ekonom på dåvarande Kommunförbundet och har haft huvudansvaret för två utgåvor av Finansdepartementets Långtidsutredningar.
Med jämna mellanrum medverkar även Wetterberg med personliga krönikor på Expressens ledarsida. Han lanseras som en skribent som gillar att skriva om "knepiga institutioner, stora pengar och långa perspektiv." Det är en träffande beskrivning som verkligen håller vad den lovar.
Vilket återigen bevisades med krönikan i Expressen i går. Hans krönika kan läsas som ännu ett bevis på att det stora som sker i samhällsekonomin sällan diskuteras; det bara pågår. En annan möjlig läsart på Wetterbergs text är att se den som ett kraftigt genmäle till dem som hävdar att sådant som fördelningspolitik och progressiva skatteuttag knappt existerar i dagens Sverige.
I sin krönika problematiserade Gunnar Wetterberg det ökande trycket på att "höja taken" i sjukförsäkringen, a-kassan och i den allmänna pensionen. Den högsta dagersättningen (taket) i a-kassan har t ex inte höjts på mer än 10 år. Givet reallöneökningarna under det senaste decenniet har således värdet på a-kasseersättningarna sänkts rejält. Kraven på höjningar är därför högst respektabla. Många heltidsarbetande i vanliga lönelägen kan enbart räkna med att försäkringarna ger inkomstskydd som motsvarar ungefär 50 procent av arbetsinkomsten.
Det sinnrika med socialförsäkringarna är att de försäkrades avgifter inte har något tak. Avgifter som aldrig riskerar att bli anspråkstagna som utbetalda ersättningar skapar rejäla överskott. Wetterberg antar att avgifter över taken drar in uppemot 30 miljarder kronor per år till staten. Pengar som omvandlas till regeringens "reformutrymme."
I ett större politiskt perspektiv kan detta vare en rimlig tingens ordning för att finansiera växande krav på välfärd framöver. Dagens öppet redovisade offentliga intäkter kommer nämligen inte att räcka för dagens offentliga utgifter. Något måste maka på sig, skriver Wetterberg: "Hur illa man än tycker om ishallar eller riksdagspensioner, det är inte där de stora pengarna finns. De stora anspråken kommer dels från socialförsäkringarna, dels från kommuner och landsting, som grovt sett tar vardera 40 procent av skatte- och avgiftsutrymmet."
Enligt Wetterberg har staten - i det tysta - träffat sitt val. Socialförsäkringarna får stå tillbaka för vården och skolan. För att täppa igen hålen i ersättningssystemen har många fackförbund tecknat inkomstförsäkringar för sina medlemmar. Skatteuttaget koncentreras till det viktigaste. Medan löneutrymmet får täcka inkomstskyddet. Inkomstförsäkringarna i facklig regi fungerar som starka argument för fackligt medlemskap; vilket har ett stort värde i sig för den svenska välfärdsmodellen.
Gunnar Wetterberg anför några starka skäl för att öppet dryfta denna - för de flesta dolda - modell för välfärdsfinansiering. Avgifterna över taken är en "progressiv beskattning som får värnskatten att blekna", skriver Wetterberg. Den växande floran av inkomstförsäkringar innebär dessutom att staten tappar kontroll över välfärdssystemens samspel med arbetsmarknaden: "de sista procenten från tilläggssystemen kommer att styra arbetslinjen."
Nog finns det en hel del att diskutera.