För en dryg vecka sedan satte sig Socialdemokraternas verkställande utskott i möte. När mötet inleddes 19 januari var uppdraget att komma fram till ett hedersamt avslut på Håkan Juholts ordförandeskap i partiet. På eftermiddagen den 21 januari var den uppgiften löst. När mötet avslutades i går eftermiddag presenterades den nye partiledaren Stefan Löfven.
Jag kan föreställa mig hur tillvaron har varit för ledamöterna i VU. Inklämda i en egen verklighetsbubbla har de under ständigt ökad stress pressat varandra att nå fram till resultat.
Jag har absolut inget att invända mot resultatet som sådant. Det som oroar mig är inte Stefan Löfven. Det som oroar mig är brådskan och stressen. Ingen har kunnat ge mig en begriplig förklaring till varför det var så oerhört bråttom. Hänvisningar till opinionsmätningar och kommande val har ingen relevans. Några veckor hit eller dit gör ingen skillnad för sådana saker. Min oro grundar sig på att stressen framförallt berodde på interna omständigheter. Att ledningen bedömde att partiet kunde ha rämnat och spruckit om det inte snabbt kom en ledare på plats.
Men nog ältat om det. Det är som det är och det blir som det blir, som den fönsterutstigande hundraåringen konstaterade i Jonas Jonassons succéroman.
Hur blir det då?
Kanske så här!
1. VU andas ut, slår av på takten men håller fortfarande greppet över partiet. Stefan Löfven saknar erfarenhet från många av rikspolitikens irrgångar och detaljer. Han behöver stöd och support. Vad jag förstår av folk i IF Metall så passar det Löfven bra. Han är mer av teamledare än solospringare.
2. Med Stefan Löfven vid rodret ökar S chanser att hävda sig i centrala regeringsförtroendebyggande områden som ekonomi och arbetsmarknad. Vilket är A och O för alla Socialdemokratiska drömmar om att i någorlunda närtid och av egen kraft kunna flytta in på Rosenbad igen.
3. Riksdagsgruppens mest framträdande företrädare bör ha plats i partiets VU. Då får politiken linje och sammanhang. Den dåliga traditionen från två tidigare partiledare att "välja sina egna lag" av nära medarbetare bryts därmed.
4. Möjligheterna ökar för Socialdemokratisk medverkan i breda uppgörelser om bl a energi och Europapolitiken. Sådana inslag är viktiga om S vill utstråla regeringsduglighet.
5. Stefan Löfven är orädd och tuff när så krävs. Det visade han inte minst under finanskrisen 2009 då han gick i bräschen för de krisavtal som IF Metall slöt med arbetsgivarna. Grunddraget i Löfvens personlighet präglas dock mer av försiktighet än av framfusighet. Det kan S må bra efter det som har varit.
6. IF Metall har så länge jag minns varit en pådrivande kraft för sådant som kan sorteras in under begreppet "Kunskap i skolan". Förhoppningsvis tar Stefan Löfven med sig en stor del av det engagemanget in till arbetsrummet på Sveavägen 68. Som industriman kommer han från en verklighet där företag som inte hänger med i konkurrensen går ut ur marknaden. Sveriges skolproblem beror i grunden på att skolor som underpresterar tillåts fortsätta år efter år medan staten tillsätter inspektion efter inspektion. Här finns möjligheter för S att bygga en rejäl skolpolitik där resultaten och ungdomars livschanser står i centrum.
7. Stefan Löfven är en centralfigur i LO. Hans fackliga bakgrund ger honom stora möjligheter att leda förnyelsen av Socialdemokraternas a-kasse- och socialförsäkringspolitik. En förnyelse som innebär att höga ersättningar som det går att leva på kombineras med höga krav som det går att vinna val på.
8. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen. Det är på sätt och vis en fördel eftersom det jämställer honom med statsministern. Reinfeldt må vara vald till riksdagen men han framträder mycket sparsamt. Riksdagen är viktig som lagstiftande myndighet. Val vinns och förloras dock på andra ställen i samhället.