Ut och lyssna på debatten, sossar!
Mona Sahlin i en inte alltför trångt besatt plenisal i riksdagshuset. Bort från liknande stängda politiska arenor och ut i verkligheten. Det är receptet från socialdemokratiska studentförbundet
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är en kul bok med flera läsvärda inlägg. Bokens centrala fråga sammanfattas i kapitelrubriken "Har idésmidandet lämnat partierna?". Under den rubriken samtalar Hanna Finnmo med Håkan A Bengtsson, Göran Eriksson, Jörgen Hammarin och Camilla Lundberg Ney. Hanna arbetar som kommunikatör på TCO och har tidigare varit redaktör för tidningarna Tvärdrag och Morgonbris, Camilla är kommunikatör på Kooperation utan gränser och har sin bakgrund i tidskriften Fronesis, Håkan är vd för Arenagruppen, Jörgen är lärare och studierektor på Brunnsviks folkhögskola och Göran är chef på ABF Stockholm. De är således aktiva i organisationer och verksamheter som kombinerar idédebatt med ett hyfsat oberoende till det socialdemokratiska partiet; ett slags satelliter som kretsar runt planeten SAP. Samtalet ångar av frustration över s-partiets svaga intresse för idé- och intellektuell debatt. Stråket av ett slags nostalgi är också märkbart närvarande i diskussionen.Socialdemokratin var bättre förr. Nu finns endast plats för utspel som sällan sträcker sig längre än dagspolitikens horisont. Jörgen Hammarin säger: "Partipolitiskt arbete har låg status, delvis som ett resultat av nyliberalernas framgångsrika antipolitik." Camilla Lundberg Ney säger: "De som tycker att idépolitiska samtal är syret i livsluften får inte utlopp för detta inom de politiska partierna." Jag kommer att tänka på Kurt-Ove Johansson från Malmö. Kurt-Ove var ordförande i ett av de riksdagsutskott där jag var ledamot en gång i tiden. Han är betydligt äldre än mig och berättade gärna om minnen och reflektioner från sin barndoms arbetarrörelse. På den tiden kryllade arbetarrörelsen av klassamhällets begåvningsreserv. Högre studier var inte att tänka på för de flesta arbetarbarn; därifrån var de utestängda.Folkhögkolor, aftonskolor, studiecirklar, debatt- och kulturaftnar och vanliga fackliga/politiska möten var för många av dessa människor de enda möjligheterna till förkovran, utbildning och kulturell utveckling.Självklart svängde det mer om mötena på den tiden. Men samhället demokratiserades, studie- och karriärvägar öppnades upp för folkflertalet, folk fick mer pengar och utrymme att utveckla sina livsstilar, kommersiella nöjes- och kulturarrangörer växte fram på bred front. Det socialdemokratiska partiet blev smalare och medlemstunnare.Och mer inriktat på politik som sådant. Sådan är utvecklingens gång, sa Kurt-Ove Johansson. Och det bör vi vara glada för. Nostalgin är långtifrån allenarådande i studentförbundets bok om idédebatt. Håkan A Bengtsson säger: "Förutsättningarna för idépolitik är bättre än någonsin". Han konstaterar samtidigt att "Arbetarrörelsen har alltför länge hoppats att den traditionella folkrörelsestrukturen ska klara av idébildningen i framtiden." Göran Eriksson säger: "När mindre än en procent av de röstberättigade i Stockholm är medlemmar i Stockholms arbetarekommun, så är det nödvändigt att söka sig utåt." Så är det. Socialdemokratin och alla andra partier som vill vara stora och inflytelserika måste söka sig utåt. Det har kanske funnits tider då socialdemokratin upplevde att man var sig själv nog. De egna medlemmarna var tillräckligt många och tillräckligt representativa för att man kunde fatta stora och viktiga beslut utan att behöva gå utanför den egna rörelsen. Men den tiden är sedan länge borta. En debatt och ett beslut i Stockholms arbetarekommun idag är ofta inte mer eller mindre representativt än en debatt och ett beslut i Stockholms sällskapshundklubb. Förnya er eller dö, brukar Fredrik Reinfeldt mana sina moderata medlemmar. Han har otvetydigt en poäng där. Det socialdemokratiska studentförbundets nya bok landar i ungefär samma poäng. Ut och lyssna på
debatten sossar;
annars kan det gå illa!