Unga kvinnor pressas till självmord
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Glädjande är att självmordsantalet totalt sett i Sverige faktiskt minskar. Men just bland unga kvinnor ökar det, och inte sedan 1970- talet har det varit så illa. Min första tanke när jag fick veta detta var: Jaha, såklart att det är unga kvinnor som drabbas hårdast...! Av någon anledning förvånade det mig inte ett dugg. Sedan började jag fundera på varför. Då upptäckte jag att det inte längre var lika självklart.
Vad har hänt de senaste åren som har gjort det så markant mycket jobbigare för unga kvinnor att allt fler bestämmer sig för att ta sitt liv? Det går säkert att hitta förklaringar i att samhällsklimatet har hårdnat och högre krav ställs generellt. Men vad betyder det egentligen? Och varför drabbar det främst unga tjejer? Jag har tyvärr inte svaren på dessa frågor, men det jag läst mig till handlar om att ungdomar idag är sämre utrustade för att möta verkligheten, och att det ställs högre krav på utbildning för att få jobb. Det sista kan jag förstå. Idag kräver nästan alla yrken någon typ av utbildning, så duktiga-flickan-syndromet kan säkert ha blivit mer påtagligt i och med den utvecklingen. Men på vilket sätt man har fått sämre förutsättningar att gå in i vuxenlivet vet jag inte. Men säger experterna det så är det förmodligen sant. Hur som helst hoppas jag att fler än jag tar den alarmerande statistiken på allvar och ser behov av bättre satsningar på förebyggande åtgärder, bland annat i skolan som spelar en viktig roll i ungdomen. Det jag vet är att nästan alla känner någon som någon gång varit deprimerad eller utbränd och i varierande grad har tappat livslusten. Och trots att det är så vanligt så verkar de flesta uppfatta att samhället inte vill acceptera eller ta den här typen av sjukdom på allvar. Jag tror faktiskt att många upplever att man nästan måste vara frisk och stark för att orka vara sjuk. Om inte annat krävs det att man har någon anhörig som orkar istället. Det är liksom den onda naturen i den här typen av lidande, att man själv inte alltid orkar kräva den hjälp man behöver. Förmodligen orsakar denna krönika att somliga läsare känner sig obekväma över hur rättframt och brutalt ärligt jag berör det här oerhört känsliga ämne. Jag ska erkänna att också jag själv i skrivande stund känner mig obekväm. Men jag tror att det är vad som behövs. Jag tror att självmord och psykisk ohälsa är väldigt tabubelagt, och att det i sig gör det ännu svårare för dem som drabbas. Det här är onekligen ett stort problem som måste tas på allvar. Då måste vi också kunna prata om det, och inte låta rädsla eller obekvämligheter stoppa oss.