För att låna ord av centerledaren Maud Olofsson; pågår det någon "avsossefiering" i Sverige? Och vad består den i så fall av?
Henrik Berggren är historiker och ledarskribent på Dagens Nyheter. Nyligen utkom Berggren med en biografi över Olof Palme: "Underbara dagar framför oss" (Norstedts förlag)
Under min ivriga läsning av Berggrens fascinerande bok tycker jag mig finna socialdemokratins kärna.
Författaren beskriver Palme som en framstående reformator med individualism och oberoende på agendan.
Berggren skriver om ett slags "statsindividualism" som växte fram under Palmes tid. Uppdraget var att befria individerna från beroenden av andra individer, från behovet av privata besparingar, från privata institutioner, från familjemedlemmars välvilja, från äkta makars pengar och från välgörenhetsorganisationer.
Studielån, äldreomsorg, barndaghem och särbeskattning är exempel på politiska insatser som gjorde människor mer oberoende av varandra.
I takt med att individerna befriades från beroendet av andra människors godtycke så knöts samtidigt varje individ hårdare till staten.
Staten - som på Palmes tid benämndes det Starka Samhället - krävde allt mer i skatteintäkter för att värna individernas frihet. Den skattefinansierade sektorn växte mycket fort från början av 1960-talet. 1980 stod offentlig sektor för hälften av samhällsekonomin.
En stor del av medborgarna ansåg att denna utveckling var OK. Viljan att vara solidarisk var kanske inte den mest utmärkande drivkraften. Snarare var det möjligheten att slippa ligga någon annan till last och att slippa det totala ansvaret för någon annans väl och ve som uppskattades av människorna, skriver Berggren.
En del av det Starka Samhällets löften har korrigerats i blocköverskridande anda. Det tidigare pensionssystemet var tvunget att reformeras. Annat har S tagit hand om själva. Drömmar om sänkt arbetstid med bibehållen lön är just drömmar. En helt individualiserad föräldraförsäkring lär aldrig bli av.
Men faktum kvarstår. Palmes statsindividualism utgör kärnan i Socialdemokraternas historiska grepp om människors tankar och känslor. Tidigare moderatgenerationer har utan större framgång försökt att bryta S-makten med förslag om drastiska och snabba systemskiften.
Reinfeldts moderater väljer i stället att lägga sig nära den klassiska samhällsmodellen. Myrsteg för myrsteg gör de samtidigt vad de kan för att ge den svenska modellen ett något mer avsossefierat innehåll.
Statens roll för frihet och oberoende nedgraderas medan individens eget ansvar uppgraderas. Det starka samhällets skattebehov glider gradvis över till fokus på skattesänkningar för arbetande "samhällsbärare". Statliga apotek byts här och där ut mot småföretagande apotekare. Genom individuella val av skolor och vårdcentraler dras vi in i beroenden till professionella aktörer snarare än till staten. Beroendet av privata och/eller gruppkollektiva försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet ökar när de statliga ersättningarna inte höjs.
Under talmansbråkens yta pågår det en kraftmätning i svensk politik. Två varianter av individualism och frihet står mot varandra. Visst överlappar varianterna varandra här och där. I grunden finns det dock en intressant motsättning mellan det som Berggren kallar statsindividualism och det som vi kan kalla för individindividualism.
Eller enklare uttryckt; en konflikt om statens roll i samhället.