Ulvskogs Sensation
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Därför hajade jag till när jag läste DN:s intervju med Marita Ulvskog i går. I en ruta med rubriken "Maritas snabbval" fick hon välja mellan "Sänkt lön" eller "Varsel". Marita valde "Sänkt lön". Det är ett smått sensationellt svar från en socialdemokratisk toppolitiker. Sedan ett halvt sekel tillbaka är den "solidariska lönepolitiken" ett fundament för LO och Socialdemokratin. Lätt fyrkantigt uttryckt innebär arbetarrörelsens traditionella lönepolitik ett bestämt avståndstagande till lönesänkningar. De företag som inte klarar av att betala de centralt framförhandlade lönerna ska slås ut. Utslagning gynnar framväxten av nya, bättre och mer produktiva företag som kan ge bättre jobb med högre löner. Den solidariska lönepolitiken är en grundformel i den "svenska modellen". Näringslivet (Wallenbergssfären, SAF) har ställt sig bakom lönemodellen. Staten - oftast styrd av Sossar - borgade i sin tur för en rejäl a-kassa åt de löntagare som slogs ut när deras olönsamma och omoderna företag lades ner. Så har det varit. Men frågan är om saker och ting håller på att förändras i grunden? Finanskrisen slår hårt mot vissa delar av arbetsmarknaden. Samtidigt ger A-kassan ett allt sämre inkomstskydd; en växande skara löntagare är inte ens medlemmar i a-kassan. Fackförbundet IF Metalls medlemmar är extra hårt drabbat. Pressad av ett antal lokala avtal om lönesänkningar genom förkortad arbetstid tvingades IF Metall att förhandla fram ett huvudavtal som medgav lokala uppgörelser om sänkt arbetstid/sänkt lön för att undvika varsel. Ett stort antal sådana avtal har därefter ingåtts på stora arbetsplatser som Scania och LKAB och på mindre verkstäder runt om i landet. Även det stora tjänstemannafacket Unionen accepterar numera liknande lösningar. Valet mellan "Varsel" eller "Sänkt lön" är förvisso inte lätt. Att gå med på sänkt lön i stället för att arbetskamrater ska varslas, kan ses som ett utslag av stark lokal solidaritet. Men därmed försvagas samtidigt den mer storskaliga och omvandlingsinriktade solidaritet som LO och S tidigare hållit för helig. Här finns en tydlig konflikt mellan centrala och lokala perspektiv. Konflikten mellan svenska kollektivavtal och lönebildningen på
EU:s inre marknad är inte mindre påtaglig. Den (S)venska modellen knakar i fogarna. Traditionellt borgerliga uppfattningar om konjunkturkänsliga löner och lokala/personliga löneförhandlingar vinner mark. n n Marita Ulvskogs ja till sänkt lön öppnar för en viktig och intressant debatt. Jag är inte säker på att hon har fel. Men jag vet heller inte om hon har rätt.