Typiskt Mona
Arbete åt alla, sa Mona Sahlin när hon öppnade S-kongressen i Älvsjö i går.Jag var där.
Foto:
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag var där.
Ledare
Det var ett typiskt Mona-tal. Inga krångliga teoretiska utsvävningar, inga högtravande aforismer, ingen himlastormande självbeundran.
Däremot fullt av enkla budskap. Att uttrycka svåra och komplicerade saker på ett enkelt sätt; det är svårt.
Man kan hålla veckolånga seminarier om fördelarna med fördelningspolitikens betydelse för välfärden. Eller så säger man som Sahlin: ”En höftledsoperation eller en knäoperation kostar i runda slängar 100 000 kronor. Vem har råd med det?”
Vi kan lägga pannorna i sjudubbla veck och filosofera över relationerna mellan jämlikhet och frihet. Eller så säger vi som Sahlin: ”Jämlikhet är lika möjligheter att välja olika.”
Ett populärt trätoämne bland aktiva Socialdemokrater är att definiera hur pass nya Moderaterna egentligen är. Från scenen i Älvsjö sa Mona Sahlin: ” Nya moderater eller gamla moderater; problemet är att de är Moderater.”
Jag håller inte med Mona Sahlin om allt; långt därifrån. Men det stör mig inte. Hon är ordförande för Sveriges största parti som bara i sig själv har en större idémässig bredd än vad som ryms inom hela den borgerliga fyrpartialliansen. Jag är en politisk redaktör som skriver det jag tycker utan att behöva snegla för mycket åt höger eller vänster. Vi lever kort sagt i olika världar. I kongressens tunga frågor – Arbetslinjen, Svensk militär närvaro i Afghanistan, Ekonomisk ordning och reda och viljan att rida spärr mot den falang som vill förbjuda allt privat som rör sig – står jag skuldra vid skuldra med Sahlin och hennes partiledning. Det räcker för mig.