Finansmarknadsminister Peter Norman (M) skriver i Svenska Dagbladet (Brännpunkt 26/7) att det vore ”olyckligt” om händelserna i Vattenfall utlöser politiskt kastande av pajer och smuts. Så är det.
Politrukgängarkretsarnas försök att blåsa upp enstaka händelser i skilda bolag till politiska principfrågor är pinsamt tröttsamma.
När friskoleföretaget JB på goda grunder avvecklades, tog ett gäng avstamp i denna händelse för att proklamera påståenden i stil med ”Vad var det vi sa; privatiseringen av skolan är ett borgerligt fiasko”.
När statens Vattenfall gör dåliga affärer tar ett annat gäng denna händelse som intäkt för att konstatera ”Vad var det vi sa; staten ska inte leka företag.”
På de regeringspolitiska nivåerna lägger S- oppositionen sitt krut på att kritisera Vattenfalls köp av NUON eftersom det genomfördes 2009 då Alliansen axlade statens ägaransvar.
Å den andra sidan påpekar Peter Norman i sin Brännpunktartikel att Vattenfalls köp av ”stillastående tysk kärnkraft” och av koldioxidutpumpande tysk kolkraft genomfördes då Socialdemokraterna ansvarade för Vattenfalls ägarstyrning.
Ägarnas ansvar är solklart i varje företag. I det lilla företaget styr ofta ägaren direkt. I större företag styr ägarna genom att tillsätta en styrelse som ansvarar för att företaget sköts på det sätt som ägaren bestämt.
Ägandet av statliga/kommunala företag är speciellt genom närheten till politiken. Oavsett vad styrelserna gjorde eller inte gjorde och oavsett vad Maud Olofsson och andra näringsministrar gjort eller inte gjort under åren; regeringen bär alltid ansvaret som ägare. Vilket ofrånkomligt leder till att den politiska oppositionen sällan missar att försöka ta politiska poäng då ett statligt företag hamnar i blåsväder.
Vattenfall bildades för mer än hundra år sedan genom ett riksdagsbeslut. Ambitionen var att det statliga verket skulle exploatera vattenkraften på ett sådant sätt att industrin och järnvägen skulle tillförsäkras el till rimliga priser.
1992 ombildade riksdagen affärsverket Vattenfall till Vattenfall AB. Ombildningen var ett sätt för staten att ge Vattenfall bättre förutsättningar att kunna agera på en mer avreglerad elmarknad.
Men som sagt. Det må råda råkapitalism eller planekonomi. Den som äger ett företag har ansvaret.
Tidigare- när S prenumererade på makten – drev M den principiella tesen att staten borde sälja sina företag till den privata marknaden. Sedan Alliansen tillträdde har förvisso några bolag sålts. Men säljlusten har mer kännetecknats av en S-nära pragmatism – ibland köper man, ibland säljer man - än av ideologisk iver.
JB:s konkurs var inget grundskott mot friskoletanken som sådan. Däremot finns anledning att diskutera om alla företagsupplägg verkligen är lämpliga.
Vattenfalls vildvuxna affärer är inget grundskott mot statliga företag som sådana. Däremot finns anledning att diskutera ombildningar och framtida vägval.
Alliansen och S har såväl historiska som framåtlutande orsaker att försöka komma överens i dessa frågor utan att allt för mycket smuts och pajer virvlar genom luften.