Socialdemokraterna samlar ungefär en tredjedel av väljarna, en annan tredjedel håller på moderaterna medan den tredje tredjedelen ger sitt stöd åt allehanda småpartier.
Så ser det ut i politiken enligt gårdagens opinionsundersökning i DN.
Socialdemokraterna är missnöjda med sin tredjedel. Det kan jag förstå. Partiet är vant med bättre siffror. Ska S kunna bli regeringsbildare efter nästa val så krävs det nog mer än ett trettiotreprocentigt valresultat. Men kanske inte så där fruktansvärt mycket mer.
Det är den tredje tredjedelens gytter av småpartier som kommer att avgöra var regeringsmakten hamnar efter nästa riksdagsval.
Det är ju inte otänkbart att Miljöpartiet kan nå upp till nio procent och Vänsterpartiet till åtta. I det läget skulle trettiofyra procent för S räcka för att få till ett regeringsskifte.
Alliansens småpartier går bakåt i opinionen. Oppositionens småpartier går framåt. Det är ett hälsotecken för den socialdemokratiska sidan.
Matematiska spekulationer i all ära; politikens innehåll har faktiskt också viss betydelse. Småpartier är små därför att de allra flesta väljare tycker att de är lite konstiga och udda. Spännvidden bland den tredje tredjedelens partier är enorm i jämförelse med skillnaderna mellan S och M. I fredliga välfärdssamhällen som Sverige har partier som väcker sympati hos en tredjedel eller fler av väljarna, ett tilltal och en attityd som kan uthärdas av de allra flesta.
Tyngdpunkten i de båda blockens politik utgår därför med nödvändighet från respektive tredjedelsparti.
Industrikrisen slår nu hårt mot de offentliga finanserna och mot hundratusentals människors privata trygghet. Utrymmet för udda konstigheter och plottrigheter är därför mycket begränsat i politiken.
Jag är övertygad om att Socialdemokraternas löfte om en rejäl A-kassa – 80 procent inkomsttrygghet åt de allra flesta löntagare – är S-blockets realekonomiska paradnummer. Alla förstår att enskilda regeringar inte kan göra särskilt mycket för att dämpa en tung internationell lågkonjunktur. Det en regering däremot kan och bör göra är att försöka skydda och hjälpa medborgarna så mycket det bara går. Medborgarskyddet är alliansens svarta hål.
Jag tror att S och dess allierade småpartier skulle tjäna på att rensa bordet från allsköns program, löften och utspel om än det ena, än det andra.
Skaffa i stället ekonomiskt utrymme för att omedelbart efter en valseger 2010 kunna lansera en ny A-kassa som ger folk anständigt skydd från lågkonjunkturens härjningar. Alla av samhällets tredjedelar gynnas av en sådan politik.