Gunnar Wetterbergs nya bok "Wallenberg" (Albert Bonniers förlag 2013) landade på mitt skrivbord i går. I boken om Wallenbergarnas på många sätt unika familjeimperium söker Wetterberg svaret på frågan hur det var möjligt att släkten på bara tre generationer - 1856 till 1982 - växte från just ingenting och till den svenska ekonomins centrum?
Jag återkommer till själva boken när det en bit in i augusti är dags för recensioner. Familjen Wallenberg som sådan sätter dock fingret på sambanden mellan näringsliv, politik och övrigt samhällsliv i stort.
Det är få små länder förunnat att ha en så rik flora av storföretag som vad vi har. Sverige är på många sätt starkt präglat av sina framgångsrika och exporterande industriföretag. Sveriges traditionella frihandelsposition i världshandelspolitiken är ett exempel på hur realekonomin påverkar politiken. Den svenska hemmamarknaden är kort sagt inte särskilt betydelsefull för ett företag som till exempel AB Volvo.
I går presenterade AB Volvo sitt resultat för andra kvartalet. Bolaget levererade 51 984 lastbilar, har produktion i ett 20-tal länder och är verksamt på långt över 150 lokala och regionala marknader runt om i hela världen.
Vore Sverige ett av världens stora länder så skulle skyddet av hemmamarknaden vara en viktig politisk fråga. Nu tillhör vi i stället skaran av tämligen glest befolkade länder. Därför är skyddet av hemmamarknaden närmast en politisk ickefråga. Medan frihandel och öppna världsmarknader är hjärtnära angelägenheter i politiken.
Vårt system med A- och B-aktier i aktiebolagen är en annan utlöpare av realekonomiska förhållanden. Möjligheten att ge ut B-aktier med beskuren rösträtt ger de svenska storföretagen möjligheter att få in friskt kapital utan att för den sakens skull löpa risken att förlora makten över bolagen.
Ansamlingen av storföretag i Sverige har också skapat goda förutsättningar för att näringslivet ska kunna "tala med en röst". Vilket i sin tur - i växelvisa processer - starkt har bidragit till att LO:s starka position i svenskt samhällsliv. Att staten - den tredje parten i den "svenska modellen" - under nästan ett halvsekel manövrerades av ett och samma parti hade självklart sin betydelse för såväl LO som för storföretagen.
"När det går bra för Volvo går det bra för Sverige", lär finansministerlegendaren Gunnar Sträng ha yttrat någon gång under efterkrigstidens rekordår. Strängs attityd illustrerar utomordentligt väl den tidstypiska, nationella intressegemenskapen mellan staten, kapitalet och facket.
Gunnar Wetterbergs bok sätter fokus på utvecklingen fram till 1982 då Marcus Wallenberg jr gick ur tiden. Ungefär samtidigt bröts Socialdemokraternas "monopol" på regeringsmakten. Kollektivanslutningen av LO:s medlemmar till S avvecklades under samma epok.
Ekonomins globalisering, informationens digitalisering och tjänstemarknadernas tillväxt har ångat på sedan dess.
Vad framtiden har att bjuda Wallenbergarna och oss andra återstår att se.