Med facit i hand kan andra världskriget ses som en förutbestämd och oundviklig fortsättning på det första. Den optimism och framtidstro som präglade stora delar av Europa under 1920-talet glöms antingen bort, eller är okänd. Parollen var ”Aldrig mera krig!”, och segrarmakterna ansåg sig ha gjort världen ”säker för demokratin”. De östeuropeiska imperiernas sammanbrott resulterade i en rad nya nationalstater. Ofta små och såväl socialt som etniskt splittrade. Trots detta var nästintill alla kontinentens länder till en början faktiskt konstitutionella demokratier med parlamentariska politiska system och medborgerliga fri- och rättigheter (även om det bör tilläggas att vissa var mer stabila, väletablerade och förtjänta av beteckningen än andra). När Hitler endast tjugo år senare invaderade Polen var en klar majoritet av länderna diktaturer i olika former. Hur kunde det hända?
Förklaringarna är självfallet många. Diktaturer upprättades redan på 1920-talet. Men börskraschen i New York 1929 var avgörande för den väg Europa skulle komma att ta. Innan dess växte många ekonomier, inte minst den i USA. När världsekonomins amerikanska motor sedan havererade drogs vår kontinent med ned i avgrunden. De politiska följderna blev värst i Central- och Östeuropa. Stabila och beprövade institutioner för att hantera den ekonomiska krisen saknades, i länder präglade av korruption men med liten eller ingen tidigare erfarenhet av demokrati. Resultatet: en förlorad tilltro till parlamentarismen som sådan, ett skenande politikerförakt och en krattad manege för fascisters, nazisters och kommunisters propaganda om ”riktigt” folkstyre (ras- respektive klasskrig, samt diktatur).
Idag upplever Europa återigen ett ekonomiskt krisläge, efter lång tid av det välstånd vi kanske tagit för givet. Inget land undgår helt problemen, men återigen tycks de med svag demokratisk tradition leva farligast. Vanliga människor far illa, och i en rad europeiska stater skördar extrema partier framgångar med enkelspåriga lösningar. Exempelvis i kaosets Grekland, där nazistiska Gyllene Gryning nyligen tagit plats i parlamentet. Den postkommunistiska partipolitiken i öst lämnar mycket att önska. Exempelvis i Ungern, där det radikala nationalistpartiet Jobbik fått 17 procent av rösterna. Ett parti som vid sidan av sin främlingsfientlighet, sina antijudiska konspirationsteorier och sitt hetsande mot romer fortfarande drömmer om att riva upp 1920 års fredsfördrag och återskapa ett Storungern. Det finns många fler exempel, som skrämmer.
Misstron inom och mellan länder växer. Sydeuropéer är återigen ”lata”, i grekisk press framställs tyska förbundskanslern Angela Merkel som nazist. Tonen hårdnar. På sikt kan något otäckt i värsta fall vara på väg att hända. Igen. En av dem som höjt ett välbehövligt varningens finger och lyft dessa frågor är Dagens Nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski. Han har i en rad artiklar efterlyst en ökad europeisk solidaritet när den som bäst behövs, och är kritisk till den åtstramningspolitik Tyskland förespråkat med stöd av bland andra Sveriges moderate finansminister Anders Borg. 13 maj i år, i Dagens Nyheter, påminde han: ”Demokratin är inget perfekt system och erbjuder inget absolut skydd mot sin egen undergång. En av 1900-talets viktigaste lärdomar är att djupa ekonomiska kriser är den bästa myllan för politisk fanatism, särskilt i länder med svag demokratisk tradition”. Jag kan inte annat än instämma.