Tondöva banker kan leva farligt
De flesta regeringar har lågt ställda krav på bankernas kapitaltäckning för kreditförluster. Med ett liberalt reglemente är mer pengar ute och gör nytta för sig i stället för att sitta på spärrade konton som bara får användas om olyckan är framme.
Foto: Ingvar Karmhed/SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Banker har en särställning i samhället. Privatpersoner och företag är inte minst beroende av en trygg kredithantering. Där är bankerna proffs. Med ojämna mellanrum visar det sig att bankerna i sin tur är beroende av statens möjlighet att skriva ut skattepengar för att täcka upp vid stora smällar. Runt om i världen pågår försök till politisk uppstädning efter den senaste bankkrisen. På det ena eller andra sättet måste Islands skattebetalare ut med ett stort antal miljarder för att täcka de skador som en isländsk bank har vållat hundratusentals människor i andra länder. I USA överväger president Obama att föreslå rejäla skattehöjningar för storbankerna för att på så sätt få tillbaks så mycket av de hundratals miljarder dollar som banker och försäkringsbolag har fått i nödhjälp av staten. Även i Sverige pågår ett slags ställningskrig mellan flera storbanker och regeringen. Som vanligt är det generösa bonusar till bankernas nyckelpersoner som står i centrum av debatten. Bankernas politiska antenner förefaller vara underdimensionerade. Ungefär så uttryckte sig Folkpartiets professor och riksdagsledamot Carl B Hamilton i ett av sina nyhetsbrev nyligen. Bankledningarna tycks inte uppfatta folks vrede/rättvisepatos/missnöje med stora bonusar till banktjänstemän som tagit för stora risker med andras pengar. Bankledningarna har till synes ingen förståelse för den press som riktas mot politikerna att "göra något". Blir inte bankerna bättre på att lyssna in tillvarons stämningar så kan vi förr eller senare hamna i den absurda situationen att EU, G20 eller enskilda stater bestämmer sig för att stifta lagar om bankernas lönesystem. Jag kan förstå att bankerna gärna använder sig av rörliga löner för sina mest affärspåverkande medarbetare. Går affärerna mindre bra så minskar bankens löneutbetalningar. Går affärerna riktigt bra så är ökade rörliga löner bara en marginalkostnad. I ett läge där ett stort antal av världens banker fått enorma socialbidrag förväntar sig emellertid människor att det ska knapras lite på brödkanterna i bankernas direktionsrum. Det är samma slags folkliga moral som möter t ex människor med socialbidrag och arbetslösa personer. Gör man ett sämre jobb/inte jobbar alls så får man finna sig i att dra åt svångremmen lite. Typ. Denna moral kan inte storbankerna sätta sig över. Då bryter staten kontraktet.