Tobias Billström (M) ansvarar sedan oktober 2006 för regeringens invandringspolitik. Uppdraget som migrationsminister är svårt och tungt. Sedan Ulla Lindströms (S) dagar - 1954-1966 - har inget statsråd stannat så länge på sin invandringspolitiska post som vad Billström gjort. Vilket med tanke på regeringens alltmer motsägelsefulla migrationspolitik är något av en bedrift.
Men nu småklämtar väl klockan också för honom. Statsministerns raka uttalande om att Billström "på sistone har brustit några gånger" (TT 19/3) kan inte uppfattas som något annat än en allvarlig varning.
Tobias Billström är uppenbart inte tillfreds med den politik som han nödgas representera. Det kan jag ha empati för. Det migrationspolitiska samarbetet med Miljöpartiet har trasslat in regeringen i en för många klassiska moderater artfrämmande och smått absurd dans på den politiska korrekthetens slaka lina.
Sverige är ett stort och generöst invandringsland. Men invandringen är reglerad; många som ansöker om uppehållstillstånd får avslag. Vilket inget politiskt parti motsätter sig. Tvärtom avhånades nyligen Centerpartiet för sina utopiska idéer om att invandringen borde vara fri. Hånet mot Centern var ungefär lika stort som det hån som nu riktas mot Tobias Billström. Och hånet hade inte så sällan samma avsändarskara i båda fallen.
Som ansvarigt statsråd har Tobias Billström inget val. Han ska på bästa sätt företräda regeringens politik och överenskommelser med andra partier. Där har han som sagt brustit på sistone.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har bestämt sig. Samarbetet med Miljöpartiet ska räddas till vilket pris som helst. Ska Tobias Billström överleva som migrationsminister så måste han därför utan några längre andningspauser övertygande kunna argumentera såväl för den reglerade invandringspolitikens avslagsdimensioner som för att de som fått avslag på sina uppehållsansökningar ändå ska ha rätten att bo, vårdas och utbilda sig i Sverige.
I den beryktade intervjun i DN häromdagen brast det för Billström när det kom till gymnasieskolan. Han kände inte till/förträngde att hans regering kommit överens med MP om att ungdomar som vistas illegalt i Sverige ska ha rätt att gå i gymnasieskola. Medan han ändå var i gång så passade han på att uttrycka sig grovt och nedsättande om vilka det är som gömmer illegala invandrare.
Därmed lyckades Billström dra på sig eld från två helt olika håll. Dels anklagades han för att vara rasist. Dels varnades han av sin chef: Sköt maktspelet bättre eller se dig om efter ett nytt jobb.
Rasismanklagelserna är trams. Det maktpolitiska argumentet är däremot tungt som sten. En ledande politiker på en utsatt post måste kort sagt ibland ha förmågan att rida på två hästar samtidigt; även om hästarna skrittar i helt olika riktningar. Det känns som om Tobias Billström är på väg att glida ur sadeln.
Ett statsrådsbyte skulle möjligen underlätta för regeringen och Miljöpartiet att hålla sams.
Vilket är kärnan i hela denna affär.