I dag vaknar Norge upp till den första tunga vardagen efter helgens obegripligt brutala terrordåd. I hundratals familjer är ett barn, en lillasyster, en flickvän, en mor, en far, en bästis eller en storebror borta för alltid. I ännu fler familjer finns överlevande som har varit med om fasansfulla skräckupplevelser.
Sorgen, vreden, eftertänksamheten och frågorna om varför, kommer att följa alla dessa människor under mycket lång tid.
Ledare
I Oslo polishus sitter samtidigt en 32-årig norrman som yrkar på att häktningsförhandlingarna ska vara offentliga.
Massmördaren anser att han har viktiga saker att säga om det norska samhället. Det har han inte.
Varje samhällsberättelse där regelrätta avrättningar av barn och ungdomar framstår som nödvändiga och rimliga är sjukt förvriden och världsfrånvänd.
Rättspsykologer och säkerhetspoliser kan säkert ha framtida nytta av att lyssna på honom. Möjligen kan de plocka upp användbar information som kan underlätta tidigare upptäckt av nästa mordiska galning. Ur ett allmänt samhälleligt och politiskt perspektiv finns dock inget av värde att hämta.
Politruker till höger och vänster vilade emellertid inte på hanen. Terrordåden hann knappt avslutas innan medierna var proppfulla av politiska kannstöperier och önsketänkande.
Vad det ena eller andra partiet gjort och inte gjort pusslas ihop för att skapa en lämplig ansvarsfond åt terroristens illdåd. Det är sorgligt att se.
På ena sidan antyds till exempel att mördarens tidigare medlemskap i det högerpopulistiska och invandringskritiska Fremskrittspartiet har något med terrordådet att göra. Drygt 20 procent av de norska väljarna röstar på Fremskrittspartiet. Skulle alla dessa vara potentiella terrorister?
På andra sidan basuneras bland annat ut att den politiska elitens - oftast synonymt med sossarnas - misskötta invandringspolitik har skapat sådana problem och sådan förtvivlan att inte helt friska människor kan få för sig att ta saken i egna händer.
Påståendet är absurt. Missnöjet med allt mellan himmel och jord är omfattande och välartikulerat i öppna och sekulära demokratier som Sverige och Norge.
Vore förekomsten av medborgerligt missnöje en katalysator för terrormord så vore vi snart utrotade allihop. Politiker och alla andra medborgare är fria att uttrycka sina åsikter utan att anklagas för medhjälp till mord.
Den ende som är ansvarig för morden är mördaren.
Politikens ansvar består av något helt annat. Vilket Norges statsminister Jens Stoltenberg har visat med kraft och känsla under helgen. Pressen på Stoltenberg har varit enorm. Först en bilbomb av megaformat som blåste ut hans eget kontor, dödade sju personer och som fick en stor del av Oslo att skälva. Ett par timmar senare på fredagseftermiddagen mördades minst 85 ungdomar i hans eget parti.
Med tanke på hur litet Norge är var säkert Stoltenberg personligt bekant med många av offren och deras familjer.
Mitt i allt detta hotande och skrämmande kaos stod Jens Stoltenberg upp som en lugn, trygg och samlande ledare.
Många svåra, tunga och plågsamma dagar återstår ännu för Stoltenberg, för det norska folket i allmänhet och för alla direkt inblandade och drabbade i synnerhet. Det är inte mycket att göra åt. Terrordåd av den här magnituden sätter djupa spår och sår.
Norges statsminister har dock gjort en imponerande stark insats i krishanteringen. Inför omvärlden och inför de egna medborgarna har Norge stått fram som en stabil och samlad demokrati.
Vilket i sig är det viktigaste budskapet till terroristen i arresten på Oslo polishus. Du kan bomba vår regering. Du kan skjuta våra barn. Men du kan inte rubba vår demokrati.