Sverige och USA har mycket vänskapliga relationer. Med president Obama vid rodret i Washington understryks närheten än mer. Barack Obamas perspektiv på många globala händelser sammanfaller med vad vi känner igenom som hyggligt svenska uppfattningar.
Till och med hans sätt att prata och argumentera känns märkligt hemtamt för en svensk lagommänniska. Det är mycket å ena sidan och å andra sidan när han förklarar och resonerar sig fram till varför han landat i den ena eller andra ståndpunkten.
På presskonferensen tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldt i går eftermiddag sa Barack Obama att han i jämförelse med tidigare pristagare inte såg på sig själv som en "värdig" mottagare av Nobels Fredspris som han fick 2009.
Fredspriset kom upp på bordet sedan en svensk journalist frågat Obama hur det kändes att som fredspristagare förbereda ett militärt angrepp mot Syrien?
I presidentens långa och innehållsrika svar på frågan gavs många besked.
Dels tydliggjordes att USA och Sverige - trots den nära relationen - spelar i helt olika divisioner i politikens globala liga.
När en regim som den syriska begår fruktansvärda övergrepp mot sin egen befolkning frågar sig en stor del av världen vad "USA tänker göra?"
Medan Sveriges regering på sin höjd får frågor från inhemska journalister om vad Sverige tycker om det som USA gör, inte gör och/eller kanske tänker göra. Onekligen en viss skillnad.
Dels visade Obama upp frågans hela moraliska och politiska komplexitet. När 200 000 människor i Syrien dödas av sin egen regering kan inte världen bara stå och se på, sa Obama. USA har agerat intensivt för att få med sig FN: s säkerhetsråd på en gemensam hållning; hittills utan resultat.
Presidentens huvudargument var att regimen Assad inte har någon tänkbar framtid i Syrien. Efter vad som hänt är det uteslutet att Assad kan vinna tillräckligt förtroende bland medborgarna för att regera vidare. Kina, Ryssland och USA skulle tillsammans kunna få bort Assad utan att behöva tillgripa militära medel. Hittills har Mr Putin inte tagit intryck av det argumentet, sa Obama. Därför prövar vi andra vägar.
En av dem är gå fram själva med ett begränsat, snabbt och målinriktat militärt anfall, sa presidenten. Obama har köpt sig och världen lite betänketid genom att begära en omröstning i kongressen om en eventuell attack mot Syrien. Det är en klok politik.
Obama lyckades dessutom med bedriften att visa upp att det faktiskt inte är någon större skillnad på vad han sa i sitt tal som nybliven fredspristagare i Oslo 2009 och på vad han åstadkommit i praktisk politik sedan dess.
Värdigheten kanske inte fanns där 2009. Men den har definitivt kommit smygande med åren.
Jordens demokratiska och fria stater lever alla mer eller mindre i den behagliga skuggan från USA: s mäktiga militära och ekonomiska paraply. Barack Obama uppträder som en mycket värdig talesperson för världens enda demokratiska stormakt.
Utan USA: s historiska insatser för frihet och demokrati kunde vi istället ha fått anpassa oss till någon av de hel- och halvdiktaturer som gärna skulle styra världens öden om USA inte fanns.