En man. En kvinna. En Labour. En kristdemokrat. En premiärminister. En kommissionär. Ett grundarland. Ett bångstyrigt undantagsland.
Statsminister Fredrik Reinfeldt lyckades snabbt ena de övriga EU-ledarna om att i går kväll välja den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy till ordförande/president och Storbritanniens handelskommissionär Catherine Ashton till "utrikesminister" för den europeiska unionen.
Ett "historiskt beslut", sa Fredrik Reinfeldt på den minst sagt välbevakade presskonferensen i Bryssel. Och visst är det historiskt i så motto att det är första gången EU väljer ordförande och utrikesminister. Jag vill inte måla fan på väggen. Både Van Rompuy och Ashton är relativt obekanta storheter för mig. De kan visa sig vara lysande utnämningar. Men mitt första intryck är att EU: s nya ledarskap snarare förstärker än stjälper bilden av Unionen som en grå och anonym maktapparat. Lek med tanken att EU i stället valt Tony Blair och Carl Bildt. Då hade det svängt och stormat om EU. Nu tycks i stället Reinfeldt ha fått lägga ett pussel där alla parters uppfattningar skulle tillfredsställas. Och där inga presidenters eller premiärministrars egon skulle hotas.