Sverige är ett bra land. Men många svenskar känner oro för framtiden. Med den ansatsen inledde Magdalena Andersson (S) sin artikel på SvD Brännpunkt i går. Det är en bra attityd.
Faktiskt den enda rimliga attityden från en socialdemokratisk opposition i ett land som i flera avseenden ännu framstår som ett socialdemokratiskt mönstersamhälle.
När riksdagen i går debatterade den "ökande ojämlikheten" lät det något annorlunda. Det var Vänsterpartiets Ulla Andersson som begärt debatten. Tändvätskan till debatten var den OECD-rapport som tidigare i somras uppgavs rapportera om växande ojämlikhetsklyftor i Sverige.
Med avstamp i OECD: s rapport tog Ulla Andersson ut svängarna rejält. Det var liksom ingen hejd på allt elände som den "nyliberala" regeringen och de slemma "finanskapitalisterna" lyckats ställa till med sedan 2006.
Eftersom rapporten från industriländernas samarbetsorganisation OECD har minst lika många läsarter som bibeln så fick Ulla Andersson snabbt svar på tal.
Enligt Folkpartiets Carl B Hamilton så visar rapporten att ojämlikheten i Sverige försämrades rejält mellan åren 1995 och 2005. Således år då S styrde landet med nära bistånd av Vänsterns riksdagsgrupp.
Ulla Anderssons vildsinta svartmålning av regeringen Reinfeldts ojämlikhetsskapande politik föll tämligen platt till marken. Det är otvetydigt så att Hamilton hade mer på sifferfötterna än Andersson.
Vad Hamilton däremot inte erinrade sig var att S-regeringarna från 1994 och framåt hade att hantera en megakris i den offentliga ekonomin och en massarbetslöshet av sällan skådad omfattning. Sådana händelser slår hårt mot jämlikheten.
Regeringarna Carlsson och Persson gjorde - i samarbete med såväl Centern som Vänstern - vad de kunde för att dämpa krisens effekter. Ett stort Kunskapslyft, plusjobb och en aktiv arbetsmarknadspolitik i stort bidrog till att det inte blev fullt så illa som det annars kunde ha blivit.
Ylva Johansson förde S talan i riksdagsdebatten. I ett för all del lite spretigt framförande - det går liksom bara inte att på ett anständigt sätt försöka föra i bevis att barnens livschanser i Sverige försämrats dramatiskt sedan 2006 - höll hon ett hyggligt fokus på arbetslösheten.
Dagens närmast strukturella långtidsarbetslöshet utgör det verkliga hotet mot vår omfördelande välfärdssektor. Och är därmed det största hotet mot jämlikheten i samhället. Den läxan har vi lärt; senast under 1990-talskrisen.
Av OECD-rapporten framgår att Alliansregeringen inte påtagligt förvärrat ojämlikhetsbristerna som uppkom 95-05. Däremot har de nöjt sig med att administrera ojämlikheten.
Magdalena Andersson vill åstadkomma mer än så. I Svenskan i går tog hon tag i den växande oron för framtidens jobb och välfärd som många människor känner: "Ett viktigt skäl till de växande problemen är att Sverige inte längre investerar för framtiden som tidigare."
Som sagt. Helt rätt attityd. Sverige är ett bra land. Men det kan bli mycket bättre.