Skolan måste vara den mest svartmålade samhällsinstitutionen i Sverige. Jag förstår inte hur lärare och rektorer orkar med att dag efter dag och år efter år användas som slagträn i den politiska debatten.
Det har på något sätt blivit fritt fram att påstå precis vad som helst om skolor och om hur vardagen ser ut för de nästan två miljoner barn och ungdomar och drygt 200 000 lärare som varje dag går till förskolor, grundskolor och gymnasier under terminerna.
På den nationella nivån har vinkeln om skolans allmänna eländighet satt sig så djupt att knappt någon vill och vågar stå upp till skolans och lärarnas försvar.
Den som inte talar om "kris och katastrof" i skolpolitiska sammanhang blir liksom inte tagen på allvar. Den som till exempel dristar sig till att peka på stadigt stigande meritvärden i grundskolan anklagas för att vilja sopa problemen under mattan.
Klyftan mellan föräldrars, lärares och elevers egna lokala upplevelser och den politiska skoldebatten är enorm.
På webbsidan faktaomskolan.se finns rena fakta om skolor, antal lärare, meritvärden, nationella prov, ägare och sådant. Där finns också en rad undersökningar om vad lärare och föräldrar anser om just sin skola.
Uppemot 90 procent av lärarna svarar "Mycket eller ganska bra" när de får frågan om undervisningens kvalitet på sin egen skola. Samma svar kommer från nästan lika många av föräldrarna när de svarar på frågan "Vad tycker du om ditt barns skola?"
Svaren på dessa två helt grundläggande frågor är ett grundskott mot den vildsinta svartmålningen av skolan på nationell nivå.
Egna politiska agendor hos partier till höger och vänster och hos organisationer i och utom skolan har skapat något av ett majoritetsmissförstånd. Miljoner skolbarnsföräldrar, elever och lärare som tar del eländesrapporteringen om skolan går runt och tror att de är en lyckligt lottad minoritet - på vår skola är det ju trots allt ganska bra - när de i själva verket utgör den stora majoriteten.
En annan av skoldebattens eländesvinklar är den om en dramatisk ökning av segregation och en fallande likvärdighet mellan skolorna. Självfallet finns sådana problem. Det som inte passar in i svartmålarnas vinkel är dock att den avgjort största variationen av resultat finns inom skolorna; mellan elever på samma skola. ("Myter om skolan hindrar utveckling" - Rapport från SKL 2013).
Trots boendesegregationen och trots möjligheten att välja sig bort från en skola som man inte uppskattar så är således den svenska "normalskolan" en lokal plats där hög- låg och mittimellanpresterande elever samlas under samma tak.
En sund och verklighetsförankrad politisk debatt borde därför vara koncentrerad på att ge lärare ännu bättre förutsättningar att skapa ännu högre kvalitet i det pedagogiska mötet med den minoritet av elever som behöver extra stöd.
Svartmålningskonsten bygger på att upphöja undantagen till regel. Svensk skoldebatt är svårt plågad av denna konstart.