Per Schlingmann är ung. Med ett par år kvar till 45-årsdagen är han emellertid redan något av en legend i svensk inrikespolitik. I slutet av februari nästa år lämnar han sitt jobb på moderaternas kansli.
Schlingmann har haft ett avgörande inflytande på de dramatiska skeenden som präglat politiken under det senaste decenniet.
Moderaterna kraschade rejält i valet 2002. Ett drygt år senare valdes Fredrik Reinfeldt enhälligt till ny ordförande för partiet. Resten är historia som man brukar säga.
När Reinfeldt var ordförande i moderaternas ungdomsförbund i början av 1990-talet var Schlingmann hans presschef. Sedan försvann Per Schlingmann bort från politiken och gjorde sig ett namn i kommunikations- och reklamindustrin. 2004 kallades han tillbaka till Moderaterna.
Som kommunikationschef drog han ett stort lass när Moderaterna inledde sin redesign. Ur det gamla och så gott som alltid valförlorande partiet steg så sakta de nya Moderaterna fram.
Bo Krogvig är en kampanjgeneralnestor på den socialdemokratiska sidan av politiken. Vid flera tillfällen har jag hört Krogvig slå fast att i Sverige är det så gott som alltid de "för tillfället fräschaste Socialdemokraterna som vinner val."
Det var det som Per Schlingmann, Anders Borg, Ulrica Schenström och de andra politiska begåvningarna i kretsen runt Fredrik Reinfeldt hade insett och förstått.
De gamla moderaternas affärsidé var svartmålning. Det mesta var fel och dåligt i sossarnas Sverige. Partiets kärnväljare applåderade med klirrande pärlarmband och breda slipsknutar när M:s företrädare skällde på allt elände som Socialdemokraterna tvingat på Sverige.
Vad partiledningen inte förstod, eller inte förmådde att ta lärdom av var att eländesbeskrivningen framförallt drabbade stora delar av väljarkåren. Väljarna liksom idiotförklarades för sina vanor att rösta för all denna eländiga politik.
Med Schlingmann blev det ett annat ljud i skällan. Sverige var nu ett bra land som med lite lyhört skruvande kunde bli ännu bättre. Moderaternas gamla skattepolitik hade varit "orättvis". Nu skulle den bli rättvis. Offentlig sektor var ofantligt bra och kollektivavtal och fackföreningar var något att älska. Individer blev till människor.
Arbetslösa och sjukskrivna människor formade ett hotfullt utanförskap som S i sin maktfullkomliga pessimism gödde med bidrag istället för att på allvar ge dem chansen till arbete, egenförsörjning och skatteinbetalningar.
Den Schlingmannska bildsättningen av Moderaterna skapade förutsättningar för ett historiskt maktskifte i svensk politik. Fredrik Reinfeldt är den borgerliga statsminister som suttit längst vid makten någonsin.
Att Schlingmann nu lämnar skutan kan bero på många olika saker. Han kan ha slut på idéer. Partiet kan ha slutat att lyssna på de idéer han har. Han kan helt enkelt ha tröttnat på sig själv i politiken. Jag är osäker på hur det förhåller sig.
Däremot känner jag mig säker på att Schlingmanns och Krogvigs sanningar är lika sanna för S som för M.
Svartmålare förlorar. Fräschast sosse vinner.