Gerhard Larsson lyfter fram missbrukets kostnader. Hiskeliga 150 miljarder kronor hävdar utredare Larsson. Att hänvisa till dramatiska kostnader är ett ofta använt grepp från debattörer som vill försöka dra ökad uppmärksamhet för sitt undanskuffade område. Jag är skeptisk till sådana arguments effektivitet. 150 miljarder kronor känns för mycket för att vara trovärdigt.
Ärligt talat förstår jag heller inte riktigt vad gissningar om missbrukets totala kostnader har med missbrukarvården att göra. Den relevanta prislappen är vårdinsatsernas kostnader. Den viktiga frågan att utreda är sedan om de satsade pengarna leder till tänkt resultat.
I mina ögon är kärnfrågan missbruksvårdens effektivitet. En drogberoende person behöver hjälp med bot eller lindring av sina problem. För den utslagne och kanske hemlöse missbrukaren är vissa insatser mer effektiva än andra. För den medelålders och hårt arbetande kvinnan som oroas av en ökande konsumtion av vin och sömnpiller behövs andra former av stöd och terapier. Emellan den utslagne och karriärkvinnan finns ett brett spann av personer med olika former av livspåverkande beroendeproblem som de inte förmår att ta itu med på egen hand.
Jag skulle vilja se en rankinglista på säg de 100 bästa insatserna som visat sig kunna hjälpa människor att bryta eller på ett vettigt sätt hantera sina beroenden till droger av olika slag. Djupstudera dessa insatser med syftet att ta reda på vad det är som gör dem mer framgångsrika än andra. Se sedan till att offentligt finansierad missbruksvård i stort följer exemplen från dem som lyckats bäst.