Ulf Kristersson (M) är socialförsäkringsminister. Med anledning av välfärdspolitikens stundande 100-årsjubileum bjöd Kristersson i går förmiddag in till Stockholms gamla posthus för en diskussion om Sveriges "välfärdspolitiska arv".
Jag var där.
1913 beslutade riksdagen att Sverige skulle ha ett allmänt pensionssystem. Pensionsreformen 1913 kan beskrivas som den första riktiga socialförsäkringen. Under de 100 år av välfärdspolitik som har passerat sedan dess har mycket förändrats. Märkvärdigt mycket är också sig likt.
Yvonne Hirdman är professor i historia. I går talade hon utifrån sina kunskaper och sina böcker om makarna Alva och Gunnar Myrdal som betraktas som några av den sociala ingenjörskonstens pionjärer i Sverige. Yvonne Hirdmans bok "Att lägga livet till rätta" (1989) anger redan genom sin titel vad det handlar om. I sitt föredrag satte Hirdman in den sociala ingenjörskonsten i sitt historiska sammanhang. 1700-talets upplysningstid innebar gradvis att den himmelska ordningen - mänskan spår men Gud rår - inte längre var svaret på alla samhällsfrågor. Ett möjlighetens fönster öppnades för människor och rörelser som trodde sig om att kunna skapa goda samhällen på egen hand. Vad bör göras? är de sociala ingenjörernas klassiska fråga, sa Hirdman. Det tidiga 1900-talet var "frågornas tid" i politiken och vetenskapen. Mängder av undersökningar om bl a folks mat- sexual- och bostadsvanor genomfördes. Stora debatter och bataljer om "Befolkningsfrågan" och "Kvinnofrågan" rullade i det offentliga politiska samtalet.
1930-talet var "svarens tid". För Sveriges del blev svaret social ingenjörskonst, statliga institutioner och en socialdemokrati som till synes evigt abonnerade på regeringsinnehavet.
Den S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren gav i sitt föredrag en bild av hur välfärdsstatens S-arkitekter tänkte när de byggde vidare på projektet. S befäste sin centrala ställning genom att steg för steg inkludera allt större delar av samhället i välfärdstatens folkhem, sa Ljunggren.
Thomas Idergard är f d moderatpolitiker. Enligt Idergard är dagens valfrihet och privata välfärdsföretag en logisk fortsättning på välfärdsstatens grundtanke att befria människornas välfärd från ensidiga beroenden till såväl det civila samhället som marknaden. Staten är den enda välfärdsgaranten. Dagens välfärdsorganisering är en naturlig statlig anpassning till nya behov och krav, sa Idergard.
Så kanske det är.
En sak är hur som helst helt klar. Staten har aldrig haft så många politiska vänner som vad den har i dag. Folkhemshögern och folkhemsvänstern må ha olika uppfattningar om exakt vad som staten ska bestämma och vad staten ska utföra själv. I det stora hela är det dock ingen som ifrågasätter att staten ska stå mitt i byn. Där kyrkan stod förut.