De politiska partierna i Sverige kan delas in på många olika sätt. Det vanligast förekommande är blocktänkandet där partier som regerar - eller som kan tänkas vilja regera - tillsammans bildar ett block. Blocktänkeriet har sina givna poänger. På sista raden och när rösterna är räknade så är det ju faktiskt regeringsfrågan som står i centrum.
DN/Ipsos opinionsmätning som kom i går ger underlag för andra grupperingar av riksdagspartierna än de som har med regeringsblocken att göra. Socialdemokraterna och Moderaterna har tillsammans ungefär 65 procent av väljarnas röster just nu. De två partierna har självfallet en mängd inbördes olikheter. Det som förenar dem är att de med storlekens rätt inte är särskilt speciella partier. Vilket i sig är förtröstansfullt och hoppingivande. Ett land där tämligen ospeciella och lite småsuddiga partier är solklart störst; det är ett land utan dramatiska sociala och ekonomiska konflikter.
De övriga partierna är otvetydigt mer speciella.
KD har sin kristendom som spökar i bakgrunden. Jag har inget emot kristendom, eller några andra religioner i hyggliga tappningar för den delen. Men som tydligt åskådliggjorts under de senaste veckorna så är religion och politik inte helt lättförenade storheter.
Centerpartiet är - i mycket svag konkurrens; det medges - Sveriges mest utrerade liberala parti. Annie Lööf blev partiordförande medan hon ännu levde i efterdyningarna av ungdomsårens längtan efter renlärighetens allt nu och just så. Det får hon tampas med nu.
Sverigedemokraterna är ett mycket speciellt enfrågeparti där rasismen skvalpar i de bakre salongerna.
Vänsterpartiet står kvar ungefär där de stod 1917 då partiet bildades. Ännu snart 25 år efter Sovjetdiktaturens fall anas leninistiska tankegångar i partiets agitation. Under Jonas Sjöstedts ledning har V närmast blivit ett specialparti mot vinster och företag.
Folkpartiet är i långa stycken ett parti som skulle kunna platsa tillsammans med S och M i den ospeciella gruppen. FP:s fixering vid kärnkraftsutbyggnad, euro, kanoner på Gotland och Nato gör dock att partiet kvalar in i gruppen av speciella partier.
Miljöpartiet är mindre speciellt nu än för tio år sedan. Siktet är inställt på regeringsdeltagande. Vilket har en avslipande effekt på allt för udda kantigheter. MP är emellertid fortfarande speciellt då det kommer till sådant som bilar, bensin, kärnkraft, migration och arbete.
Jag när inte någon dröm om att alla partier ska bli som Sossar och Moderater. Det vore fruktansvärt trist. Min poäng är däremot att något av de två stora partierna - som låter folk tycka och tänka lite som de vill i många frågor - kommer att vara regeringsbildande nav efter nästa val.
För att få till en funktionell regering krävs samarbete med två eller fler av de mer speciella partierna.
Frågan är vilka specialpartier som de två stora partierna har lättast att leva med i en regering? Och i vilken regering som specialpartierna räknar med att få mest genomslag för sina hjärtefrågor?
Av allt att döma får vi svaret på frågorna först efter valnatten. Så spännande och speciell är inrikespolitiken nuförtiden.