I slutet av mars 2011 kommer Socialdemokraterna att välja sig en ny partiledare.
Ledarbyten inom S var förr i tiden ovanliga händelser. Inträffade på sin höjd en gång per decennium. Mona Sahlin fick bara fyra år.
Hur länge hennes efterträdare kommer att sitta står skrivet i stjärnorna. För partiets skull hoppas jag att det blir längre än Sahlin.
Den ordförande som utses 2011 har uppdraget att åstadkomma ett bättre valresultat än vad S mäktat med 2006 och 2010. Vem det än blir som väljs så väntar ett hästjobb.
Vem blir det då? Troligen Sven-Erik Österberg. En riksdagsledamot med fötterna på jorden och huvudet på skaft. Det kan också bli den något yngre Mikael Damberg. Eller varför inte Leif Pagrotsky? Eller....
Minns att rätt sorts personer växer med uppdraget. Göran Persson sågs länge över axeln som ett buffligt kommunalråd från hålan Katrineholm. Han fick chansen först sedan alla andra tackat nej eller fallit ifrån. Persson ledde partiet och landet med den äran under många år.
Fredrik Reinfeldt var tämligen okänd och oprövad innan han fick chansen. Fram steg en politiker som utan konkurrens är Moderaternas och borgerlighetens mest framgångsrike ledare. Slutsatsen är att det finns flera personer i S riksdagsgrupp som har potential att blomma ut till sossarnas räddare i nöden.
Ledare
I maj 2011 ska Miljöpartiet utse två nya språkrör. Gustav Fridolin är självklar som Peter Erikssons efterträdare. Däremot lär det bli kamp om den kvinnliga språkrörsposten. Mikaela Valtersson utmanas av Åsa Romson.
Duon som väljs ska leda MP mot regeringsmedverkan efter riksdagsvalet 2014. Inget annat duger. Miljöpartiet gjorde en dålig valrörelse 2010. Opinionssiffrorna gav anledning att hoppas på ett tvåsiffrigt resultat. Nu blev det bara dryga sju procent.
MP:s största tillgång är mixen mellan liberala attityder, urbant tilltal och klimatsamvete. Fridolin och hans kvinnliga kollega har chansen att förädla denna mix på ett bättre sätt än vad tidigare språkrörsgenerationer mäktat med. Någon koalition med ett oreformerat vänsterparti lär inte ingå i framtidsplanerna.
Även borgerligheten har sina kors att bära. 2011 kan bli ett tufft år för regeringen. Rekordhöga elpriser, järnvägsproblem, arbetslöshet och terrorism kommer att sätta press på Reinfeldt. Moderaternas opinionsmässiga framgångar är också ett växande problem för alliansen. KD och C är på fallrepet. För Moderaterna är alliansen bara ett medel på väg mot eget herravälde. När det drar ihop sig till val igen så kommer alliansen att vara i upplösningstillstånd. Tro mina ord.
Vi kan se fram mot ett spännande 2011. Samtidigt lyser vi frid och glömska över 2010.
Gott slut! Gott nytt!