Lars Stjernkvist är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping. På nyhetsplats i Folkbladet i går lanserade Stjernkvist tanken på en storkommun där nuvarande Norrköping, Söderköping, Finspång och Valdemarsvik ingår.
Tanken är inte ny. Många små kommuner i Sverige har redan i dag stora problem med att leva upp till såväl statens som medborgarnas krav och förväntningar. Kommunerna är ansvariga huvudmän för bulken av samhällets välfärdstjänster.
Resurserna och kompetensen har svårt att räcka till när kvalitetskraven höjs. Små kommuner har det i många fall även besvärligt med rekryteringen av kvalificerade politiker och tjänstemän. Det behövs otvetydigt rationaliseringar och effektiviseringar i den offentliga sektorns överbyggnad.
Stjernkvists utspel har också samband med den havererade regionfrågan. För ett par år sedan var regionbildandet en het potatis i politiska kretsar. Utredningar, seminarier och konferenser stod som spön i backen. Frågan lyfte dock aldrig. Utöver några "låtsasregioner" här och där tycks det inte bli några fler storlänsregioner än de som finns sedan tidigare; Skåne och Västra Götaland.
Varför det gick som det gick med regionerna är svårt att exakt sätta fingret på. Regeringens kompakta ointresse för att lägga kraft och energi på saken har givetvis spelat stor roll. Maktkampen mellan landstingens sjukhuspolitiker och kommunernas arbetsmarknads- och tåg/vägpolitiker har också haft sin betydelse. Svårigheten att komma överens om regionernas syften och geografier bidrog starkt till att luften gick ur försöken att rita om Sveriges administrativa karta.
Men varför gå över ån efter vatten; så tycks Lars Stjernkvist resonera? I stället för att försöka införa nya administrativa regionnivåer är det behändigare att utgå från kommunerna; en etablerad och välförankrad styrelseform.
Kommunsammanslagningar är dock ingen fridfull vandring i parken. På 1970-talet gjordes den senaste stora bortrensningen av småkommuner. På många platser i landet tog det ett par decennier att läka de geografipolitiska såren som sammanslagningarna vållade. De små förändringar av Kommunsverige som genomförts sedan dess har inneburit kommundelningar som skapat ett antal mindre och nya kommuner. Den lokalpolitiska drivkraften är ofta att ha ett eget härad att styra över. Stjernkvist gör rätt som utmanar dessa drivkrafter.
Ur ett tillväxtperspektiv är det solklart positivt med större kommuner. I kommunhus som ligger mycket nära varandra sitter i dag många kvalificerade och välutbildade människor och arbetar med väldigt liknande uppgifter. Att samla ihop en stor del av dessa uppgifter som utförs i Norrköping, Söderköping, Finspång och Valdemarsvik i en rationell enhet skulle kunna höja kvaliteten ut mot medborgarna samtidigt som en stor mängd kvalificerade arbetstimmar frigörs för insatser i andra sektorer.
Demokratin lär säkert heller inte ta någon skada av större kommuner. Sätten att påverka och göra sin röst hörd har sedan länge frigjort sig från lokala fullmäktigeförsamlingar.