Håkan Juholts framträdande i Sälen känns som droppen som fick bägaren att svämma över. Ännu en gång och helt oprovocerat förvandlades en politisk möjlighet till en förnedrande diskussion om felaktigheter och osanningar. Jag tror inte att det går längre. Socialdemokraterna måste se till att få ett för alla parter hedersamt avslut på det här.
För knappt ett år sedan dök Håkan Juholt plötsligt dök upp som ett skott från höften ur valberedningens hatt. Jag visste inte vad jag skulle tro eller tycka. Jag konstaterade så småningom att det var som det var. Ingen av de andra och mer etablerade kandidaterna var valbar. Kanske kunde det rentav vara en fördel med en partiledare som inte kunde ges något betydande ansvar för tidigare nederlag och förluster kanske var precis vad S behövde för att ruskas om och för att ge partiet en chans att komma igen?
Jag var på plats på kongressen när Håkan Juholt valdes på ett hotell i Stockholm i slutet av mars förra året.
Han höll ett agitatoriskt, självmedvetet och svepande tal av det där slaget som han är väldigt duktig på. Ett tal med ett grundtema som han levererat hundratals gånger tidigare ute på möten och sammankomster i den socialdemokratiska rörelsen. Det var lätt att ryckas med. Det som fångade mig var Juholts utstrålning av vilja och glädje. Hans aura stod i bjärt kontrast mot alla motvilliga och tveksamma kringelikrokande varianter av ja förklädda till nej som de övriga kandidaterna matat oss med under flera månader.
Efteråt uppstod debatt om ett av Juholts påståenden i talet. Han hävdade att partiet nu för samtal med fackliga centralorganisationer om behovet av reformer i pensionssystemet. Vilket snabbt dementerades av några av de fackliga organisationerna. Juholt fick moderera sitt uttalande. Hans felsägning sågs som just en felsägning; inget att bry sig om. Själv såg jag saken som ett tecken på att Håkan Juholt ännu inte psykologiskt tagit in att han nu var det legendariska regeringspartiets statsministerkandidat. Till skillnad mot alla andra hundratals gånger han hållit sina agitatoriska tal så fanns det nu erfarna och rikspolitiska journalister på plats som lyssnade och kontrollerade hans uttalanden. Det var en ny erfarenhet för honom. När han väl på djupet insåg sin nya position så skulle han förstå att vakta sin tunga. Förstå att det han pläderade för numera betraktades som Socialdemokratisk politik och förväntades hänga ihop längre än till nästa pipeko.
Det blev inte så. Jag kan inte förstå Håkan Juholts upprepade fadäser och faktafel på något annat sätt än att han aldrig riktigt insett sitt uppdrags dimensioner. Eller är det så att uppdragets dimensioner helt enkelt inte passar honom?
Jag ska inte älta allt det som varit. Var sak för sig är inte så märkvärdig. Det är mönstret som förskräcker. Socialdemokratin håller på att förvandlas till ett skämt. För varje möte på höstens förlåtmigturné till partivännerna försämrades opinionssiffrorna ännu något mer. Inte därför att det fanns några direkta samband mellan alla dessa möten och opinionssiffrorna. Utan därför att det inte fanns något samband.
Regeringsmakten har varit enormt betydelsefull för Socialdemokratins förnyelse, sammanhållning och självbild. Utan regeringsinnehav - framförallt när de borgerliga sköter regerandet på ett kompetent och till stora delar traditionellt socialdemokratiskt sätt - börjar S maskinen att gå på tomgång.
Bråken mellan olika delar av Socialdemokratin har tidigare balanserats av regeringsinnehavets möjligheter och ansvar. Vänster och höger, stad och land, akademiker och industriarbetare har stått ut med varandra eftersom alla har gynnats av det. Utan regeringsmakten som korrektiv flammar bråken upp. Två partiledare i rad har eldat på brasan genom att skapa sina "egna gäng" av medarbetare. Sahlin började och Juholt fortsatte i en än mer intensiv takt att lyfta in de sina till centrala positioner.
Socialdemokratin är värd ett bättre parti.