Anne-Marie Lindgren har varit socialdemokraternas chefideolog så länge jag kan minnas. Nu fyller hon 70 år. Partiets idétidskrift Tiden hyllar henne med vänboken "På toppen av tidens våg".
I förordet skriver bokens redaktör och tillika jubilarens dotter Marika Lindgren Åsbrink: "Det är tydligare än på mycket länge att svaret på framtidens utmaningar ligger hos socialdemokratin."
Anne-Marie Lindgren har en stor plats i mitt hjärta. Hon är en självständig tänkare som i decennier har resonerat, skrivit och lågmält debatterat frågor om hur dagens verklighet kan förstås och om hur socialdemokratin bör förhålla sig till de nya verkligheterna.
Vänboken har flera intressanta passager. Men på det stora hela taget tycker jag inte att boken fångar in Anne-Marie Lindgrens prövande förhållningssätt på ett rättvisande sätt.
För att ta det första först. Den som tror sig vara på "toppen av tidens våg" är mycket sällan just där. Sådana toppositioner är faktiskt endast möjliga att slå fast i efterhand.
Att 1950- och 60-talen i Sverige dominerades av socialdemokratin är till exempel lätt att konstatera. Partiets politiska mix bestod av ingredienser som passade den efterkrigspräglade samtiden ypperligt väl:
Industriell förnyelse, nära samverkan mellan staten, LO och näringslivet, gradvis utbyggnad av skolor, vård, omsorg och andra offentliga tjänster, frihandel, stabila statsfinanser, växande antal semesterdagar, socialförsäkringar som gav ökad individuell trygghet vid tillfällig arbetslöshet, sjukdom och då ålderdomen trädde in.
Socialdemokratin hade hand om samhället med en självklar självsäkerhet.
Nu befinner vi oss, försiktigt uttryckt i ett annat läge.
Det grundläggande problemet med anslaget "toppen av tidens våg" är att begreppet drar tankarna bakåt till den tid då många politiker ännu trodde att de var kapabla att i förväg bestämma sam- och framtidens dominerande krafter.
Fram till mitten av 1930-talet utkämpades många S-strider mellan reformister som ville laga efter läge och aktivister som ansåg sig veta att tidens vågrörelser just nu erbjöd en brytningstid där partiet borde slå till med radikala åtgärder. Reformisterna vann.
Enligt Marika Lindgren Åsbrink är det "tydligare än på mycket länge" att S av 2013 års modell har svaret på framtidens utmaningar. Risken med sådana utfästelser är dels att man i sin samhällsspaning tittar för mycket på tendenser som möjligtvis skulle kunna stödja tesen medan man undervärderar det som talar emot. Dels att man går bakåt till S senaste vågtoppstid och tycker sig se liknande samhällsrörelser nu som vad fanns då.
I vänboken anar jag spår av båda de ovan nämnda felkällorna. I ett inlägg pläderas för att vi befinner oss i ett avgörande "Big Shift" i världens produktionsordning. I ett annat talas om att S "bör utjämna kapitalismens resultat innan de händer" på ett mer konfrontativt sätt. I ett smått obehagligt inlägg hävdas dessutom att oäkta socialdemokrater - "trojanska hästar" - smugit sig i kretsen av riktiga socialdemokrater.
Som sagt. I mina ögon en inte riktigt rättvisande vänbok till Anne-Marie Lindgrens politiska förhållningssätt.