Stig-Björn Ljunggren är statsvetare och socialdemokrat. På sin blogg ljunggren.com har han tagit sig för att dissekera sitt kära parti. Ljunggren har ett stort S-hjärta, en vass penna och ett snyftlöst och burdust tilltal. Stig-Björn har tröttnat på frågan "vem blir ny partiledare?" Han har ledsnat på diskussioner om "vilka politiska frågor som S ska driva" för att bli populära igen. Han frågar sig i stället " Vad är det som händer i socialdemokratin egentligen? Är detta slutet? Eller början? Varför har de fått psykbryt?"
Stig-Björns kärva språk må reta och irritera här och där. Det får vi ta. Nedan ett urklipp från Ljunggrens analys. Läs och begrunda medan vi håller helg och firar de vise männens ankomst till Jesusbarnet i krubban.
"Det finns inom socialdemokratin en stark konservativ hållning. Den tydliga undertexten är att det var bättre förr. Att folk blivit egoistiska och självcentrerade. Att solidariteten upphört. Att samhällsutvecklingen fjärmat sig från det ideala. Det sägs inte, men budskapet är klar: Förändring har inneburit förnedring. /.../
Och det intressanta med denna dystra konservatism är att den ser sig själv som vänster. Och ofta beskriver en slags gyllene epok som ett idylliskt exempel på att socialdemokratin är omöjlig att besegra när partiet griper sig an verkligheten med reformer (skattehöjningar) och radikala ingrepp på olika samhällsområden (lagstiftning)."