I söndags kväll såg jag filmen "Palme." I går vid lunchtid lyssnade jag på det 75-årsfirande Ekots jubileumsintervju med Håkan Juholt. Två socialdemokratiska partiledare. Tjugofem år efter att den förre mördades tillträdde den senare. Emellan dem Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.
Att vara högst däruppe i Sveriges största och mest klassiska maktparti är ingen sinekur. Göran Persson sammanfattade hur det är och känns i den fyndiga frasen "Aldrig ensam. Alltid ensam."
Det må skilja oceaner av tid, personligheter och bakgrunder mellan Olof Palme och Håkan Juholt. Någonting finns det ändå som förenar dem. Detta något skulle kunna vara att de båda var något av särlingar som partiordförande. Den ene på sitt sätt, den andre definitivt på ett annat sätt. Men de sticker ut.
Palmefilmen är rik på arkivmaterial. I några talande klipp från förr framträdde forna statsråd med eleganta avundsjukheter om den unge Palmes gräddfil till statsminister Erlanders öra. I filmens märkligaste uttalande säger en nutida Pierre Schori att han knappt trodde det var sant att en sådan som Palme kunde bli partiledare och statsminister i ett "västland." Håkan Juholt satt bara 10 månader på sin post. Den korta tiden till trots hann han dock med att orsaka en stor mängd klipp och märkliga uttalanden.
Filmen om Palme var eftertänksam, lite sorgsen och intressant. Intervjun med Juholt var även den en smula sorgsen i sin showiga obetänksamhet. Det är uppenbart och kanske inte så förvånande att Juholt ännu inte har någon bearbetad distans till vad han var med om. Olof Palme fick för sin del aldrig chansen att skaffa sig någon distans till sitt politiska toppliv. Förhoppningsvis vilar han i frid efter ett gott dagsverke. Jag hoppas att Håkan Juholt ska finna frid och försoning i sitt inre. Det är han värd.