I början av 1990-talet var jag för ung för att förstå vad som försiggick i svensk politik. I efterhand tycks det dock ha varit rätt mycket drag under galoscherna. På rekordtid (några månader) gick Ny Demokrati från att vara ett infall i tidningen Hänt i Veckan till att spela vågmästarrollen i riksdagen. Beväpnade med läskbackar for frontmännen Bert Karlsson och Ian Wachtmeister land och rike runt och spred vad man kallade "sunt förnuft". Metoden var att "hålla sig till sakfrågorna", vilket i praktiken omsattes i hån av politiska motståndare. Löftena bestod bland annat av sänkta skatter, minskad u-hjälp, hetsjakt på lapplisor, utvisning av brottslingar och en restriktiv flyktingpolitik som gradvis kryddades med rent rasistiska haranger. När vinden i seglen var som starkast hade man tvåsiffrigt stöd i opinionsmätningarna.
Nog uppnåddes målet att "röra om i grytan", men cirkusen förefaller ha lämnat staden lika fort som den kom. I nästa val (1994) åkte Ny Demokrati ur riksdagen med huvudet före - knappt sju procent av väljarkåren blev drygt en procent. I mångt och mycket verkar man dock ha straffat ut sig själva. Ett parti vars företrädare bland mycket annat, och på fullaste allvar, proklamerade att man tänkte rösta emot sin egen politik för att fälla regeringen skulle kunna avfärdas som ett skämt. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser vilket underbetyg hela denna period kan sägas ha varit för de etablerade partierna.
Vågmästarrollen i dagens riksdag innehas av ännu ett parti som lovar guld och gröna skogar. Hur ska kalaset betalas? Strypt invandring är svaret på i princip alla frågor. Man ställer medvetet grupper mot varandra, och utmålar "de andra" (främst de med utomeuropeisk bakgrund, gärna muslimer) som hot mot "det svenska", vad det nu innebär. Nationalistiska Sverigedemokraternas enkelspårighet borde lämna öppet mål. Trots detta tyder inget i skrivande stund på att partiet snabbt går samma öde till mötes som renodlat populistiska Ny Demokrati. Återigen tycks de etablerade partierna ofta stå svarslösa. Hur kan det komma sig?
Här är några tankar. För det första tycks SD utmana på för motståndarna ovan mark. Sverige har aldrig varit ett homogent land, och lär aldrig bli det. Mångkultur är i en form eller annan här för att stanna, inte minst i dessa tider då kung Globalisering regerar. Många är helt enkelt inte vana att försvara något man tar för givet. När SD vill utse syndabockar räcker inte plattityder om allas lika värde. Man måste kunna förklara - för väljarna - varför ett öppet och tolerant samhälle är att föredra. För det andra tycks det hos vissa ibland finnas en överdriven tendens att "spela SD-kortet". Vi bör alltid vara vaksamma mot en gradvis förskjutning av debatten, där extrema åsikter ges legitimitet. Och SD försöker kapa vissa frågor. Att instinktivt stämpla varje försök att lyfta dessa som ett närmande till SD är dock inte endast fel, utan även kontraproduktivt. I ett debattklimat där många olika och sakligt underbyggda svar på samma samhällsfrågor tydligt presenteras för väljarna får SD problem, eftersom partiet ständigt manipulerar siffror och fabulerar om att "säga vad folk tänker" i ett Sverige med påhittad brist på yttrandefrihet.
Sist, men inte minst, bör fantasier bemötas med realism. SD:s "vision" består i stor utsträckning av en uppdiktad version av det gamla Folkhemmet, till vilken man vill vrida tillbaka klockan. Idealsamhället är ett där alla ser ut, heter, eller åtminstone tänker och agerar, likadant. Ett sådant samhälle har aldrig existerat, och kommer aldrig existera. Tyvärr tycks det ibland finnas en tendens att mot detta ställa "det mångkulturella drömsamhället", 2000-talets version av Edens lustgård utan några som helst konflikter inom eller mellan grupper. En lika falsk och ouppnåelig bild. Utopier bekämpas inte med andra utopier. Svaret bör vara pragmatism, en vilja att göra det bästa av situationen för alla oavsett bakgrund. Exakt hur ska allt detta gå till i praktiken, så här två år innan nästa val? Det måste de berörda partierna själva ta ansvar för, det är bland annat därför de fått runt 95 procent av befolkningens röster.