Införandet av lärarlegitimationer är en av utbildningsminister Jan Björklunds mest stolta och prestigefyllda reformer. På den fackliga sidan finns stora förhoppningar om att en yrkeslegitimation ska leda till högre status som i nästa led ska bidra till högre löner.
Reformen har dock kantats av bakslag och problem. Den ansvariga myndigheten Skolverket klarade inte av att utföra uppdraget inom de fastställda tidsramarna och med de anslagna medlen. Rapporter om hafs och slafs i genomförandet - till exempel att lärare har fått fel legitimationer - har avlöst varandra i medierna.
Syftet med lärarlegitimationen är gott. Att vara lärare är ett viktigt yrke. Legitimationen är ett slags kvitto på att de som är verksamma i yrket har ändamålsenlig utbildning.
Som Johannes Åman påpekade på Dagens Nyheters ledarsida i går så är dock inte lärarlegitimationer något magiskt trollspö för bättre undervisningskvalitet. Åman sammanfattade elegant och koncist reformens kärna: "Legitimationssystemet riktar uppmärksamheten bakåt. Det enda av betydelse är formella meriter. De som uppfyller dem ges kvalitetsstämpel, övriga blir utan".
Forme
lla meriter är viktiga. Men professionalitet är i allt väsentligt en färskvara. Det är i arbetets resultat här och nu som proffsen skiljer sig från amatörerna.
Pedagogiskt arbete handlar självklart mycket om kunskap, struktur, erfarenhet och vetenskap. Pedagogik är emellertid också ett slags konstart där sådant som scennärvaro, empati och attityd har avsevärd betydelse.
"Inställning till uppgiften och agerande i klassrummet betyder mycket mer för eleverna än vilken utbildning som läraren själv fick en gång i tiden", konstaterade Johannes Åman i sin ledartext.
Så är det.
Johannes Åmans verklighetsförankrade resonemang går att överföra på andra skolpolitiska områden. Utbildningsföretaget JB Education var "legitimerat" av staten. Det hade prövats och givits tillstånd att bedriva skolverksamhet.
Det förhindrade inte att kvaliteten i företagets skolor urholkades så till den grad att JB gick i konkurs i början på sommaren. Av detta drar nu Jan Björklund slutsatsen att JB inte borde ha blivit godkänd som skolägare eftersom bolaget har en viss ägarstruktur.
Faktagrunden för Björklunds slutsats är lindrigt uttryckt vinglig.
Många skolor med liknande ägarstrukturer som JB åstadkommer mycket stor elev- och samhällsnytta. Många skolor som läggs ner och de flesta skolor med undermålig kvalitet har kommunala ägare.
Få skulle använda dessa fakta för att kräva att kommuner inte ska få vara huvudmän för skolor.
Det är uppträdandet, attityden och resultaten här och nu som bör stå i förgrunden såväl när det gäller huvudmän som lärare.
Om några år kommer de allra flesta lärare att vara legitimerade. Det är en bra grund. Men lika fel som det är att tro att skolor med en viss ägarstruktur garanterar god utbildningskvalitet; lika fel är det att betrakta lärarlegitimationen som Lösningen på skolans problem.