Metta Fjelkner är ordförande i Lärarnas Riksförbund. Fjelkner för en enveten och uthållig kamp för ett återförstatligande av skolan. LR anser uppenbarligen att ett statligt huvudmannaskap skulle skapa mer ordning och reda och bättre löneförutsättningar för skolans lärare. I går publicerade Fjelkner en larmrapport på DN Debatt. Skillnaden mellan de bästa och sämsta eleverna har enligt LR ökat med 30 procent mellan 1999 och 2011. Likaså har skillnaderna mellan de bästa och sämsta kommunerna ökat dramatiskt. Metta Fjelkner kräver att "staten måste ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen i landets skolor. Det kräver ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner".
Fjelkner har flera poänger. Det finns emellertid också anledning att resa några frågetecken mot delar av hennes resonemang.
1. Statligt huvudmannaskap är inte i sig någon garant för vare sig högre status eller bättre resultat. Kritiken mot statligt rattade myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Polisen är från tid till annan minst lika intensiv som kritiken som riktas mot skolan.
2. Den nedgångsperiod som Metta Fjelkner refererar till sammanfaller i stort med de år vi upplevt med kommunalt ansvar för skolan. Ingen kan veta hur utfallet skulle ha blivit om det statliga huvudmannaskapet varit kvar. Vi kan tro, hoppas eller gissa att staten skulle ha åstadkommit ett bättre, sämre eller ungefär likadant resultat som kommunerna. Men vi kan inte veta.
Så till poängerna.
Metta Fjelkners budskap om de svagpresterande elevernas situation är mycket angeläget. Det är upprörande att skolor tillåts att år efter år bedriva verksamheter som inte håller måttet. Att skylla på sammansättningen av elever är inte hållbart i längden. Varje skola är ansvarig för just de elever som man har på skolan. I ansvaret ingår att organisera verksamheten på ett sådant sätt att de eleverna man har får bästa tänkbara skolgång och individuellt rimliga chanser att nå goda resultat. En plötslig förändring av elevsammansättningen kan självklart orsaka stora problem just när den inträffar. Så är det bara. Ingen skolhuvudman i världen kan förväntas att klara vad som helst på en kafferast. Att ännu flera år efter det att elevstocken förändrats, hänvisa till dessa förändringar som en förklaring till varför det går dåligt är otillständigt. Det "riktade statliga uppdrag" som Metta Fjelkner efterlyser skulle t ex kunna bestå av en statlig skolinspektion med det tydliga uppdraget att granska skolors resultat i syfte att varna, bötfälla och i hopplösa fall besluta om stängning av skolor. Som det är nu tycks inspektionen ofta gälla handläggning av alla de planer och dokument som den statliga byråkratin ålagt skolorna att upprätta. En missad jämställdhetsplan kan vara allvarligare för skolan än produktion av elever med undermåliga resultat. Så nog finns det viktiga uppgifter för staten i skolfrågan. Det har Metta Fjelkner helt rätt i.