I lördags var det exakt ett år kvar till nästa riksdagsval. Årsdagen till ära skrev M-ledaren Fredrik Reinfeldt på SvD: s debattsida Brännpunkt. Hans utmanare om regeringsmakten S-ledaren Stefan Löfven hade sin nu-är det-ett-år-kvar-till-valet-artikel på DN Debatt.
Handen på hjärtat; politiska texter av partipolitiska höjdare är sällan särskilt spännande läsupplevelser. Makt och förhoppningar om mer och/eller fortsatt makt lägger ofta sordin på konkretionsviljor och tydlighetsnivå.
Vilket alls inte är synonymt med uppfattningen att Reinfeldts och Löfvens artiklar är ointressanta. Långt därifrån.
Båda använde personliga tilltal i sina alster.
”I den här artikeln vill jag berätta för dig om hur jag ser på framtiden för Sverige och varför jag är angelägen om att få ditt förtroende som Sveriges nästa statsminister,” skrev Löfven.
”I dag vill jag berätta vad jag tror att valet 2014 kommer att handla om. Och hur alliansen kan gå mot sin tredje valseger”, skaldade Reinfeldt.
I dagens praktiskpolitiska verklighet krävs det enögda politruker för att hävda att skillnaderna är särskilt stora mellan S och Alliansen.
Det beror på att de båda sidorna – utöver sina kärnväljare – vill nå fram till ungefär samma väljare.
Samtidigt vet alla att det behövs skillnader mellan de olika sidorna som ställer upp i ett val. Förvisso är svensk politik begåvat med tre skillnadspartier.
Vänsterns ekonomiska politik befinner sig ljusår från det allmänt vedertagna. Miljöpartiets önskan om skatter på bilar och transporter sticker minst sagt ut från övriga partier. Sverigedemokraternas invandringspolitik vill inget annat parti ta i ens med tång.
Skillnadspartierna kan bli nog så viktiga efter valet när säkerligen trixiga regeringsförhandlingar tar vid. Fram till dess har dock, V, SD och MP väldigt lite med valrörelsens maktkamp mellan S och M att skaffa.
På DN Debatt konstaterade Stefan Löfven att ”skillnaderna är stora, även om vi politiker bevisligen misslyckats med att tydliggöra dem. Jag tror att det beror på att vi ofta fastnar i enskildheter i stället för att prata om helheten”.
Löfvens helhetsberättelse var uttalat samhällskritisk på vitala områden som jobb, konkurrenskraft, skolresultat och välfärd.
Löfven utmanade Reinfeldt på debatt om ”Sveriges vägval”: ”Det är olyckligt att de två kandidaterna till statsministerposten nästa år ännu aldrig mötts i en debatt man mot man.”
På Brännpunkt gav Fredrik Reinfeldt ett avböjande svar på Löfvens debattinbjudan: ”Mot oss står ett osäkert och oförberett alternativ utan gemensamma svar. Men vår uppgift är inte att fokusera på det.”
Ingen större debattlusta där inte. Vilket är lika begripligt som vad det är att Löfven gärna vill möta Reinfeldt ”man mot man”. En vill ha ljus. En vill inte ge ljus.
Ur de båda statsministerkandidaternas artiklar hämtar jag två viktiga iakttagelser.
1. Reinfeldt saknar helt en samhällskritisk ådra. Hans anslag är den politiske förvaltarens. Vilket innebär att många människors verkligheter stängs ute.
2. Löfven känner en press från somliga av de sina att överdriva skillnaderna visavi Alliansen. Vilket kan innebära höjda ögonbryn från väljare ute i verkligheterna.