Jag är medlem i föreningen. Inte därför att jag är överdrivet intresserad av lantbrukslivets historia i sig.
Mitt medlemskap handlar främst om att ge stöd till de cirka åttio personer som frivilligt och utan ersättning ställer upp för museet.
Styrelsen har gjort ett hästjobb för att få ordning på ekonomi och verksamhet. Kassören Siw Johansson har koll på vartenda öre. På årsmötet gick hon igenom balans- och resultatrapporterna med en sådan kunskap och känsla som skulle få många styrelseproffs från Stureplan att framstå som amatörer.
Var och en i föreningen har ställt upp efter förmåga för museets behov. Under det gångna året har det byggts en stor och fin samlingssal.
En medlem i föreningen skänkte 200 kvadratmeter furugolv. En bakade äggkaka till festen för frivilligarbetarna. En har ställt upp med ett ränte- och amorteringsfritt lån till föreningen. En lägger ner massor av timmar på förhandlingar med banker och försäkringsbolag. En annan gör det. En tredje gör detta.
Medlemmarna blir fler. Antalet betalande besökare blir fler. På årsmötet kunde Siw Johansson redovisa ett positivt resultat. På sista raden gör föreningen en nätt liten vinst på verksamheten.
Alla gnällpellar och surpuppor som klagar över att folk nuförtiden "bara tänker på sig själva och inte har tid för varandra"; de borde göra ett studiebesök på Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar. Mitt bland alla gamla prylar vimlar det av moderna människor som med glädje bygger och skapar något gemensamt med stort samhällsvärde.
Härligt att se.