I helgen kommer många vuxna svenskar att äta sill och potatis. Den forna fattigmansmaten har blivit högsta midsommarmode i nutidens slott och kojor. Märkligt hur det kan bli.
I väntan på sillen läser jag en ny bok. "Framtidssäkra välfärden" av Anders Mossberg och Jens Magnusson från banken SEB. (Ekerlids förlag)
Det är en intressant bok. Deras poäng är att det krävs en bättre blandning av privata och offentliga pengar för att utveckla välfärdens verksamheter och försäkringar. Så är det säkert.
I boken berättar de bl a om när dåvarande SAF-ekonomen Danne Nordling i november 1980 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter. I artikeln framförde Nordling förslag om att stora delar av den offentliga sektorn nödvändigtvis inte behövde utföras i offentlig regi. Han nämnde att sjukvård t ex skulle kunna läggas ut på entreprenad och att daghem skulle kunna drivas i privat regi.
Det blev ett fasligt liv. Ledarredaktionen på DN tog bestämt avstånd från den "brutala värld" som SAF och Nordling erbjöd svenskarna.
Trettio år har gått. Numera vet vi att det mycket väl går att förena offentlig sektor med privat regi. Hög som låg, röd som blå väljer skolor och vårdcentraler med olika driftsformer. Märkligt hur det kan bli.
I sin bok pläderar Mossberg och Magnusson för att en liknande pragmatisk blandning av privat och offentligt introduceras även när det gäller välfärdens finansiering. De skriver att alla med någorlunda inblick i välfärdens finansiering "förstår att dagens system inte kommer att hålla."
Jag ska inte trötta sugna midsommarfirare med alla argument om varför det är så som Mossberg och Magnusson hävdar. Grundskälet är kort och gott att under de kommande decennierna kommer alltfler och alltmer kvalitetskrävande människor att behöva försörjas av allt färre arbetande människors skatteinbetalningar till det allmänna. Dagens modell har tjänat väl. Under det senaste halvseklet har välfärdsframstegen varit enorma. Men vägs ände närmar sig snabbt.
Det är ohållbart att tänka sig en nära framtid där värdet av pensioner och kvalitén i välfärdsverksamheterna sänks ner till den nivå som det offentliga ensamt klarar av. Lika ohållbart är tanken på framtida femtioprocentiga skattesatser. Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Så är det. En större del av den privata konsumtionen behöver dock styras till välfärdsnära tjänster.
Ingen politiker med regeringsambitioner vågar röra i dessa frågor just nu. En aldrig så svag antydan om att en politiker skulle vara lockad av att låta "plånbokens tjocklek styra vården" betraktas som ett självmordsbrev i politiken.
Välfärdens finansiering kommer emellertid inte att lösa sig av sig själv. Eller rättare sagt. Tar inte politiken i sinom tid tag i de svåra och tunga frågorna så blir det som det blir. För ganska många lär välfärden bli en ganska märklig upplevelse.
Sill och potatis lämnar festborden och blir åter vardagsmat.