I förra veckan tog folkpartiledaren och utbildningsministern Jan Björklund det högst ovanliga steget att avslöja interiörer från regeringens beslutsfattande. Han pekade ut Centern och Moderaterna som de ansvariga för att det beryktade avtalet med Saudi förlängdes av regeringen. Han och Folkpartiet var emot men röstades ner; så sa Björklund i flera intervjuer.
En regering är i beslutshänseende ett kollektiv. Här förekommer inga öppna beslutsprotokoll där vi kan läsa hur ledamöterna argumenterat och röstat. En regering fattar beslut eller så fattar den inte beslut. Voteringar - i den mån de alls förekommer - är inget som redovisas. Mot den bakgrunden var det extraordinärt att Björklund öppet la ansvaret för ett regeringsbeslut i en regering där han själv ingår; i knät på två andra regeringspartier. Jan Björklund har inte vilat på lagrarna efter sin Saudiattack på allianskollegorna C och M. I fredags skrev Björklund och andra ledande folkpartister på DN Debatt. De krävde där att skatten på handelsgödsel ska återinföras. Avskaffandet av denna skatt var en av Centerpartiets paradfrågor under förra mandatperioden. I sitt inledningstal på den gångna helgens liberala riksmöte passade Jan Björklund även på att attackera KD för deras motstånd i sexualpolitiska frågor.
Begripligt om de andra partierna härsknar till. Ingen i regeringskretsen har dock öppet slagit tillbaka. Men i går tog en intill alldeles nyligen partiledare och minister bladet från munnen. På dn.se gick i går att läsa att Maud Olofsson fann Björklunds uppträdande vara illojalt. Vilket hon har rätt i. I nästa andetag passade dock Olofsson på att själv anklaga Jan Björklund för att vara den i regeringen som på olika sätt försöker bromsa och försvåra för satsningar på förnybar energi. Enligt Maud Olofsson tar Jan Björklund varje tillfälle att puffa för kärnkraftens utbyggnad i stället. Detta i syfte att ligga bra till för att vinna näringslivsröster i kommande val. Maud Olofsson borde ägna en tanke åt att illojalitet inte blir bättre bara för att den likt svinhugg går igen.
Det är minst sagt lite sandlådevarning över Björklund och regeringen just nu. Reinfeldt får nog planera in ett utvecklingssamtal med utbildningsministern. Medan de ändå sitter ner kan ju Björklund förklara hur det kom sig att han släppte fram den förre partiledaren Per Ahlmark till talarstolen på riksmötet i Västerås i helgen. Ahlmark gjorde ett saftigt personpåhopp på utrikesminister Carl Bildt (M). Ok för att Bildt gärna kan få sig en känga för sitt ljumma intresse för att rikta kritik mot Ungerns högerregering för dess betänkliga svängar i demokratifrågor. Men Ahlmark gick betydligt längre än så. Han höll något som kan liknas vid en personlig vendetta mot Carl Bildt som enligt Ahlmark bl a är "obildad, okänslig och reaktionär." Till saken hör att Ahlmarks attack fick stående ovationer av de närvarande folkpartisterna.
Regerande frestar på. Det förstår vem som helst. Koalitionsregerande i minoritet där det stora oppositionspartiet plötsligt visar god form igen är dubbelt påfrestande. Och inte lär påfrestningarna bli mindre när Björklund nu startat ett sandlådekrig mot allt och alla i den egna alliansen.