För fyra år sedan var debatten om signalspaning och Försvarets Radioanstalt helt hysterisk. Dramatiken sporrades av den politiska turbulensen. Socialdemokraterna gick i opposition mot sitt eget ursprungliga förslag och lovade att "riva upp" FRA-lagen vid ett maktskifte. Under några veckor såg det ut som om regeringen skulle fällas av några av sina egna, hyperliberala riksdagsledamöter. Med lock och pock, slag och smek lyckades regeringspartierna till sist att i oktober 2009 baxa frågan igenom riksdagen.
I sammanfattning reglerar lagen vilka som har rätt att utföra och beställa signalspaning oavsett om signalerna går fritt i luften eller i kabel. Det var rätten att spana mot trafik i kabel (internet och telefon mm) som var det nya och debattalstrande. För att få majoritet för den nya lagen tvingades regeringen att inrätta en rad integritetsråd, kontrollstationer och särskilda domstolsprövningar. Kretsen som fick rätt att beställa signalspaning minimerades till
regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten. Nu utvidgas beställarsidan på ett relevant sätt. Polisen har en central uppgift i rättsstaten. Självklart ska de med lagstöd kunna spana mot grovt kriminella som kommunicerar i kabel. Jag är ingen okritisk vän av statlig spaning och avlyssning. Det behövs ett medborgerligt skydd mot staten. En tydlig lagreglering är det bästa skyddet. Det är ett stort framsteg att de två statsbärande partierna S och M nu är överens om detta.