Göran Greider är chefredaktör på Dalademokraten. I en insiktsfull artikel i senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden (2-3 2012) tar Greider död på vänstersossen. Enligt Göran Greider föddes vänstersossen 1980; årsbarn till den "marknadsliberala revolution som Palme tvingades anpassa sig till".
Det lilla ordet vänstersosse "rymmer så oerhört mycket av en förlorarpose", skriver Greider och fortsätter: "vänstersossen är den som alltid förlorar och som till och med inordnat förlorandet i själva sitt innersta politiska nervsystem: Han eller hon räknar alltid med att allt blir värre, att idealen alltid sviks och när idealen blir alltmer svikna blir upprördheten bara alltmer programmatisk".
Själv vägrar Göran Greider att kalla sig - eller bli kallad för - vänstersosse. Han är "ekosocialist", skriver han i Tiden. Av "realpolitiska" skäl, som han inte utvecklar i artikeln har Greider "trots allt" valt att förbli medlem i det socialdemokratiska partiet. Det är ett klokt val tycker jag. Vare sig han eller jag har några ljuva drömmar respektive mardrömmar om att socialdemokratin ska förvandlas till en socialistisk förtrupp. Greider är realist. Han "inser att ett parti som vill regera inte kommer att kunna vara överdrivet radikalt". Så är det.
I denna del av Greiders artikel tycker jag mig dock se en psykologisk lucka. Ett resonemang som inte riktigt hänger ihop. Om han å ena sidan inser att socialdemokraterna är ett parti som är ungefär som det är om det ska kunna vinna val, vari består då nyttan av att plädera för en socialistisk omsvängning av detta parti? Kanske är det som han skriver att hans "socialistiska övertygelse är långt viktigare för min identitet än medlemskapet i ett parti"? Socialismen skulle kunna utövas i t ex Vänsterpartiet; ett parti "som lockar mig" skriver Greider. Men "realpolitiska skäl" talar för S. Så är det nog.
Göran Greiders har många poänger i sin önskan om vänstersossens snara död. Inget parti mår bra av att en grupp medlemmar ständigt känner sig som förlorare. Mot bakgrund av Greiders text är det lätt att förstå de smått euforiska glädjeutbrotten som drabbade vänstersossarna när Håkan Juholt valdes till partiledare. Även om Juholt i verkligheten tillhör gruppen socialdemokrater som Greider benämner "gråsossar i mitten" så var det ingen hejd på de starka känslor av "äntligen revansch - äntligen en av oss!" som strålade ut från de vänstra leden i partiet. Vi vet hur det gick. Raskt förvandlades eran Juholt till en konspiratorisk dolkstötslegend; vi förlorade igen tack vare partihögerns slemma ränker.
Göran Greider räknar upp en del S höjdare - Morgan Johansson, Lena Sommestad, Marita Ulvskog, Veronika Palm - som brukar betraktas som vänstersossar. Enligt Greider är de exempel på "hämmade politiska personligheter" som ägnar "hälften av det de säger åt självförsvar" mot anklagelser om att vara nostalgiska och traditionalistiska. Så är det kanske.
Gärna ajöss med vänstersossen för min del. Greider föreslår ett gäng nya gruppnamn på socialdemokrate; socialister, liberaler, socialliberaler. Det tycker jag är onödigt. Säg socialdemokrat; det räcker.