S härmar sig själva
Socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, är tillbaks på banan igen. Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix
Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix
Försäkringarnas syfte var att i en kombination av trygghet och effektivitet ge människorna chansen att under värdiga former, snabbt kunna hantera de påfrestningar som nedlagda arbetsplatser och arbetsnedsättande sjukdomar skapar. Förmåner och plikter - finansiering/självrisker - balanserades på ett klokt sätt. Ingen då aktiv socialdemokrat kunde ens i sina värsta mardrömmar föreställa sig att uppemot 700 000 människor i arbetsför ålder skulle komma att långtidsförsörjas av försäkringarna. Under de långa inflations- och devalveringsepokerna - ungefär 1973 till 1994 - suddades ekonomiska realiteter och samband bort från den politiska kartan. Därefter vidtog nästan ett decennium av sanering av de offentliga finanserna. Massarbetslöshet och Balkankrig som åstadkom en stor flyktinginvandring till Sverige skapade akuta problem; omställningsperspektivet fick stå tillbaka för lösningar som bistod hundratusentals människor att hålla näsan över vattenytan. På hösten 2004 började så den borgerliga Alliansen att ta form. Moderaternas nya ledning slängde det mesta av den gamla - och i valrörelser odugliga - högerretoriken över bord. De knöt i stället an till några av huvudpunkterna från Rekordårens socialdemokratiska regeringar. Socialdemokraterna var vid den tidpunkten oförmögna att svara på den borgerliga utmaningen. I juli 2005 beskrev jag på DN Debatt hur jag såg på läget: "Socialdemokratin tycks i dagsläget vara oförmögen att reformera socialförsäkringarna. Vi har istället fastnat i ett träsk av förnekelse av problemen och försvar för dagens ohållbara ordning. Jag hävdar inte att borgerlighetens förslag till lösningar är de mest ultimata. Men jag - likt ett växande antal medborgare - hyser inga tvivel om att kritiken i sig är riktig; det råder allvarliga obalanser mellan förmåner och självrisker i dagens system."
Men nu är socialdemokratin tillbaks på banan. Inte för att härma den borgerliga alliansen. Snarare handlar det om att härma sig själv.