S har fått ta emot många smällar i modern tid. En tjänstgörande och en blivande partiledare har mördats.En som skulle bli partiledare snubblade på en skandal och fick avgå. Huvudmotståndaren i politiken har ömsat skinn. Högerspöket är borta. Moderaterna har blivit ett stort och folkligt mittenparti. Socialdemokraterna har förlorat två val i rad. LO tappar medlemmar, anseende och politiskt inflytande i rask takt. Partiets egna medlemmar är i dag närmast en folkspillra jämfört med antalet väljare. Försöket att utmana Moderaternas allians med en egen vänsterlutande koalition kraschade. Människor med arbete och egen försörjning röstade mycket hellre på M än S i valet för två månader sedan. Den nu snart avgångna partiledaren plågas av låga förtroendesiffror. När folk i kvällspressens undersökningar själva får välja favoritpartiledare för S så vinner alltid antingen en Wallström som tusen gånger sagt att hon inte vill eller en Bodström som precis valt bort riksdag och inrikespolitik.
Sahlins tronföljare kommer att vara en av de 112 ledamöterna i Socialdemokraternas riksdagsgrupp. Förvisso finns det många dugliga och spännande socialdemokrater utanför riksdagen. Flera av dem kan med rätta komma att spela viktiga roller i den Nya Socialdemokrati som nu ska etableras. Riksdagen är inte allt i politiken. Socialdemokratin har flera starka personer och intressanta profiler ute i kommuner, fackförbund och på andra ställen.
Men att den nya partiledaren skulle sakna riksdagsplats håller jag för helt otroligt. De flesta av de 112 i S riksdagsgrupp är okända för allmänheten. Få utanför kretsen av mycket politiskt intresserade människor kan nämna tio S-ledamöter vid namn. Det betyder inte att de inte skulle kunna ha en lysande framtid som partiledare framför sig. Minns att Fredrik Reinfeldt (M) inte var någon kändis innan han blev vald till partiledare. Människor har en tendens att växa med sina uppdrag.
Jag har tidigare nämnt Mikael Damberg, riksdagsledamot från Stockholms län, som en stark ordförandekandidat för Socialdemokraterna. Damberg har flera av de kvalitéer som behövs. Han kombinerar djupa insikter om socialdemokratin med ett fritt förhållningssätt till traditioner och gamla nedärvda intressen. Att frigöra sig från nedgående intressen till förmån för starka idéer bör vara en grundläggande instinkt för socialdemokratin i dess nuvarande besvärliga situation.
I en krönika i Skånska Dagbladet 3 oktober skrev den förre partisekreteraren och Norrköpings nuvarande kommunstyrelseordförande Lars Stjernkvist intressant om förhållandet mellan intressen och idéer: "LO skulle måhända få en starkare röst i debatten och lättare att värva tillbaka medlemmar om man var en mer självständig röst. Och Socialdemokraterna skulle, vem vet, klara sig bättre som ett mer utpräglat idéburet parti för alla, oavsett om man är arbetare, tjänsteman eller företagare."
Jag tror att Stjernkvist är något viktigt på spåren. Ett intresseparti är något helt annat än ett idéparti. Socialdemokratins idéer har evighetens karaktär. De kollektiva intressen som länge varit en flytbrygga håller däremot på att utvecklas till en sjunkbomb.
Statsvetaren och socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren var inne på något liknande när han gjorde ett lysande framträdande i SVT:s debatt i torsdags kväll. Ljunggren - mer engagerad än någonsin - argumenterade starkt för att S måste frigöra sig från rollen som intressebevakare för en krympande och åldrande medlemsmatrikel för att i stället göra medborgarnas och väljarnas idéer till sina egna.
Socialdemokratin behöver inte en mängd nya idéer. Det som nu behövs är en ledare med förmågan att frigöra idéerna om arbete, utbildning, tillväxt, ansvar och fördelning från de gamla intressen där de tidigare investerats.