Lärarnas nya avtal är en del på vägen till en förhoppningsvis bättre situation för denna prövade yrkeskår. Däremot har den fackliga kampanjen för 10 000 kr mer i månaden, trots att kravet är fullständigt berättigat, blivit till ett pedagogiskt dilemma då den skapat orealistiska förväntningar på resultatet av den nyligen avslutade avtalsrörelsen.
Besvikelsen är stor bland många medlemmar inom LR. Bl a kräver tre lärare och medlemmar i en artikel i SvD att ordföranden Metta Fjelkner inklusive det övriga ledarskiktet skall avgå. Liknande tongångar hördes bl a i SR:s P1- morgon. Där uttalade sig en lärare som tidigare lämnat facket med anledning av den dåliga löneutvecklingen, men som nu märkligt nog sa sig överväga att gå med igen, då han ändå såg det nya avtalet som ett fall framåt. Han menade också att det bara var via facket som man kunde ?kämpa? för bättre villkor.
Detta låter för mig som ett positivt uppvaknande av flera skäl. Dels därför att historien visar att kampen för fackliga rättigheter har givit resultat gentemot en samlad stark motpart, och dels för att detta kollektiva beteende är ett uttryck för solidaritet. Vi lever i ett demokratiskt samhälle där var och en givetvis har rätt till sitt fria val. Men samtidigt måste man vara medveten om att medlemmarna i en fackförening solidariskt är med och finansierar de insatser som krävs för att förhandla fram ett avtal, som även de som valt att stå utanför kommer att dra nytta av.
Jag är medveten om att detta kan vara till besvär för en del vilka omfattas av den liberala rättighetsfilosofin. Samtidigt bör väl de flesta hålla med om att man i dessa sammanhang måste vara beredd att stötta varandra i både vått och torrt. I annat fall bäddar man för en splittring, som i det här fallet inom LR.
Då jag själv en gång i tiden varit både klassförälder och ordförande i Hem och Skola samt har både barnbarn i skola och förskola och föräldrar till dessa som arbetar som lärare, anser jag mig vara väl underrättad om dagens förhållanden i skolan. Jag känner därför både stark sympati med lärarnas lönekrav och oro över rådande arbetsförhållanden. Inte minst det fullständigt orimliga förhållandet med för stora barngrupper inom förskolan eller att lågstadieklasser kan ha 30 barn/klass gör mig både upprörd och mycket oroad.
Om inte dessa förhållanden och mycket annat, som ligger utanför den viktiga pedagogrollen, ändras kommer det att bli extremt svårt att rekrytera nya och behålla redan etablerade lärare i den svenska skolan.
Det är ju till sist Allas Våra Barn det handlar om.