Det är bra att Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson (Folkbladet 18 augusti) lyfter frågan om medlemsrekrytering till funktionshinderorganisationerna. Taget ur sitt sammanhang kan jag till viss del förstå kritiken mot lotter och andra värvningsgåvor. Låt mig därför ge en mer komplett bild av DHR, vårt arbete och våra ställningstaganden.
Lundälv och Larsson ifrågasätter att funktionshinderorganisationer, inklusive DHR, använder "lotter och presenter för att locka andra kamrater och bekanta till att bli medlemmar i en organisation". Jag vill klargöra att denna lottgiv har vi för att pusha på oss själva som redan är DHR-are att berätta om och sprida budskapet och därigenom rekrytera fler medlemmar.
Replik
Det ska vara för att man tycker DHR gör ett bra jobb och för en kamp man vill vara delaktig i, som man blir medlem hos oss.
Lotterna är bara en liten del i vårt erbjudande till DHR-are, precis som vi erbjuder speciella försäkringslösningar och möjlighet att hyra förbundets lägenheter i Mar y Sol. Folkrörelserna har traditionellt alltid lockat med medlemsförmåner, som återbäringen inom kooperationen, fackliga semesteranläggningar och billigare foder för LRF-medlemmar, detta är på intet sätt något nytt fenomen.
Solidaritet är en självklarhet, vi kan inte tro att någon ska stå upp för våra rättigheter, vare sig som organisation eller som enskilda, om vi inte själva står upp för andras. Jag reagerar dock kraftigt på att Lundälv och Larsson, som forskare med uppdaterad världsbild, anser att vi ska återgå till en välgörenhetsretorik!
Vi vill inte appellera till någons medlidande. Det är inte synd om oss och vi vill verkligen inte att någon ska bli vare sig medlem eller stötta vårt arbete av någon sådan inställning. Till oss ska man ansluta sig för att man vill arbeta för rätten till delaktighet! (Oavsett om den som värvat en får en lott eller ej!)
Vi lever och agerar i den krassa verkligheten med minskad benägenhet att ansluta sig till traditionella funktionshinderorganisationer samtidigt som vi ser en ökad efterfrågan på vår expertkunskap, allt i enlighet med vad som fastslås om samråd med funktionshinderrörelsen i exempelvis FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Frågan är kanske om det finns en framtid för organisationer uppbyggda på vårt traditionella sätt? Å ena sidan har vi minskade resurser i kombination med allt större efterfrågan på våra expertkunskaper, samt ett samhälle som fortfarande är långt från målet om full delaktighet. Våra resurser är direkt kopplade till antalet medlemmar, både vad gäller intäkter i form av medlemsavgift och vad gäller statsbidragets fördelning.
Å andra sidan tror jag inte det är antalet medlemmar som är det viktigaste för en organisations framgångar, utan att engagemanget tas till vara. Kanske är det dags att rörelsen slutar stirra sig blind på medlemsantal och slutar drömma om svunna tiders stora medlemskårer. Kanske ska vi istället samla engagemanget på helt annat sätt, genom exempelvis en tankesmedja? Men - det är en helt annan diskussion.