Det är ett tankefel att kritisera personstriderna i S-partiet med argumentet att de stjäl kraft från diskussionen om "förnyelsen av politiken". Det grundläggande felet med det slags tankar är att de bygger på föreställningen om partiledare som fjärrstyrda leverantörer av en politik som några andra bestämt.
Ledare
Socialdemokratins politik är som den är. Grunderna i samhällsmodellen ligger fast. Politiken har förnyats när partiledningen (den socialdemokratiska statsministern) ansett att det varit nödvändigt att anpassa politiken. Förnyelse inträffar när Olof Palme håller ett brandtal mot USA: s bombningar av Hanoi, när Ingvar Carlsson i ett krispaket meddelar att Sverige ska söka medlemskap i EU eller när Göran Persson kastar in ett maxtaxebeslut i valrörelsens slutspurt.
På motsvarande sätt är inte Moderaternas Fredrik Reinfeldt en robotpolitiker som utför en förnyelse som har bestämts av partistämmor och aktiva partimedlemmar. Reinfeldt och hans ljusblå bunkergäng har tvärtom talat om för partistämmor och aktiva medlemmar vad förnyelsen innebär.
Lek med tanken att t ex Gunnar Hökmark blivit partiledare i stället för Fredrik Reinfeldt. Vad hade Moderaterna varit då? Knappast särskilt Nya i alla fall.
Strider om politikens positioner står inte i motsättning till diskussioner om politikens förnyelse.
Av helt andra skäl finns det dock anledning att vara bedrövad över Socialdemokraternas nu pågående personstrider. De utgår nämligen i hög grad från fiktionen om höger- och vänsterfalanger i partiet. Inom partiet finns en liten vänsterfalang. Det vet alla. Vänstersidan har sällan någon betydelse för den praktiska politiken. De få gånger vänsterfalangen haft genomslag har det gått åt helsike för Socialdemokraterna. En gång tvingade de på Socialdemokraterna Löntagarfonder. En gång lyckades de tvinga på Mona Sahlin ett samarbete med Vänsterpartiet.
Vid sidan av vänsterfalangen finns den stora huvudfåran av partiet. De är vare sig höger eller vänster. De är Socialdemokrater kort och gott. Fiktionen om högervänsterfalanger är skapad i en symbios mellan Vänstersossar och borgerliga spindoktorer. Vänstern gillar falangtänket eftersom deras egen betydelse förhöjs. Borgerligheten gillar falangtänket eftersom det ger en angenäm bild av Socialdemokratisk splittring.
Än värre är att den ingrodda högervänsterfiktionen riskerar att föra S allt längre bort från väljarna. På samma sätt red Moderaternas nyliberala systemskiftesfalang spärr mot det Moderata partiets tillväxtmöjligheter. Reinfeldts Nya Moderater rensade bordet från de interna och väljarfrämmande konflikter som falangeriet orsakade. Mona Sahlin - eller vem det nu blir som väljs till ordförande på extrakongressen nästa år - måste göra sammaledes. Glöm höger och vänster. Fram med fräscha Socialdemokrater som vill vara med mitt i verkligheten.