Politikens semesterlunk är snart över. I helgen levererades två av de sista sommartalen. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt talade i Gustavsberg utanför Stockholm. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt äntrade talarstolen i Umeå. Reinfeldt förstärkte sitt partis skattesänkarprofil. Sjöstedt förstärkte sitt partis stopp-och förbudsprofil.
På söndag avslutas sommartalandet med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven. Han beger sig för andra året i rad till Vasaparken i Stockholm. Det är inte alltför vågat att sätta sin sparsamma förmögenhet på att Löfven kommer att göra vad han kan för att förstärka S fokus på arbete och samarbete.
S och M är de två tänkbara naven i den nya regering som tar över ansvaret efter valet 2014. Enligt opinionsmätningarna- bland annat gårdagens undersökning från United Minds i Aftonbladet- har Löfven vinden i ryggen. Medan Reinfeldt har motvind och motlut.
Av statsministerns sommartal att döma så står det arbetande folkets privatekonomi i centrum för Moderaternas politik. Ytterligare ett jobbskatteavdrag, höjd gräns för statlig skatt och ännu en skattesänkning för alla dem som har arbetat och som nu är pensionärer. Det är en riskabel strategi.
Självklart är de allra flesta människor intresserade av sin privata ekonomi. Några hundralappar mindre i skatt och så låga räntor som möjligt på lånen är välkomna tillskott i hushållens månadsbudgetar.
Reinfeldts risk är därför inte att folk får mer pengar på lönekontot. Risken består i känslan av att de ökande realinkomsterna har samband med att andra och mindre lyckligt lottade människors realinkomster och livschanser sjunker.
Alla vill få det bättre. Men få är beredda att naket tillstå att de gärna får det bättre även till priset av att andra får det sämre. Så lyder formeln för Reinfeldts risk.
Vår gemensamma tillvaro är inget nollsummespel. Det finns inte ett fixt antal kronor att fördela. Det finns inte ett visst antal jobb att dela på. Det finns absolut inte något som säger att en människa som är arbetslös måste få det sämre därför att en människa som arbetar får sänkt skatt. Och en person som arbetar blir inte arbetslös därför att en arbetslös börjar arbeta.
Alliansregeringens stora problem och Reinfeldts risk är däremot att arbetslösheten fortsätter växa i Sverige. De tidigare sänkningarna av inkomstskatten har haft en samhällsmoralisk överbyggnad: Vi gör detta för att fler människor lättare ska få chansen till ett jobb. Och alla som har minsta chans att arbeta, ska arbeta; inte sant?
Nu tycks samhällsmoral ha överflyglats av privatekonomi. Samtidigt som arbetslösheten ökar och deltagandet i Fas 3 når all time high. Skattesänkningarna står på egna och samhällsmoraliskt skakiga ben.
Socialdemokraterna och Stefan Löfven har en annan skärning på politiken. Arbetslösheten lyfts upp till ett gemensamt samhällsproblem.
Jobbskattenivåerna görs till en fråga om politisk samhällsmoral: Vi tänker inte dribbla med människors privatekonomi om vi vinner valet. Vårt viktigaste uppdrag är att få ner arbetslösheten.
En sympatisk och – för vad det ser ut – möjligen vinnande strategi.