Opinionsmätningarna skvallrar om det allvarliga läget. Nu senast kunde Sifo, som vid sidan om SCB betraktas som den mätning som politikerna själva tar på största allvar, visa på en klar rödgrön majoritet.
Skulle detta bli valresultatet 2014 blir Stefan Löfven regeringschef!
Ok, jag vet, opinionsundersökningar är en sak, valresultatet något helt annat. Detta budskap har jag själv, med en dåres envishet, predikat under årtionden. Likväl skapar dessa negativa mätningar en oro samtidigt som humöret och glädjen dras ned.
Det kanske värsta för regeringschefen är att två av de partier han lutar hela sitt regeringsinnehav på, riskerar att åka ur riksdagen. Och då spelar det mindre roll att hans eget parti numera är nästan lika stort som arvfienden, socialdemokraterna.
Ett annat orosmoln är att enigheten ser ut att spricka. Tidigare borgerliga regeringar höll ju bara ett par år innan de sprack på antingen kärnkraften eller skatterna. Det Fredrik Reinfeldt har lyckats med saknar därför motstycke, hans regering har nu hållit ihop i snart sex år.
Men i allt fler frågor ser vi hur de fyra partierna spretar lite hit och dit. Det gäller bland annat vapenexporten, ungdomsarbetslösheten, sänkta ungdomslöner och arbetsrätten.
Till detta ska också läggas det oklara parlamentariska läget. Att regera i minoritet är något helt annat än att ha en riksdagsmajoritet bakom sig när man lägger fram sina förslag. Efter knappt två år har regeringen upptäckt detta, men i samband med presentationen av vårbudgeten verkade den annars så realistiske Anders Borg, återgått till att tro att han sitter i en majoritetsregering.
Å andra sidan tyder utnämningen av Karin Enström till ny försvarsminister på insikten om att man regerar i minoritet.
Men det kanske allra värsta för Reinfeldt och Co är nog ändå inte de usla opinionssiffrorna, utan kritiken från borgerliga debattörer. Inte minst på borgerliga ledarsidor har regeringen och framför allt då statsministern och finansministern framställts som idé- och orkeslösa.
Detta måste kännas extra tungt eftersom det var precis så de borgerliga partierna med framgång framställde den dåvarande statsministern Göran Persson och hans regering från 2004 och fram till valet 2006.
Nu utsätts man för samma kritik, men inte bara från oppositionen, utan också från sina egna stödtrupper. Det måste kännas extra smärtsamt!
Men såväl statsministern som hans ministerkolleger vet - det återstår 29 månader till valdagen. Mycket hinner hända fram till dess. Vid den här tidpunkten 2008 ledde den rödgröna oppositionen stort över regeringen.
Vad som sedan hände vet alla!