Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd. Han kom till Sverige 1974 som flykting från Pinochets diktatur i Chile. Under sina knappt 35 år i Sverige hann han med att vandra från vänster till höger i politiken. Rojas började som vänsterrevolutionär och landade - efter utflykter till Timbo och andra moderatnära trakter - som riksdagsledamot för Folkpartiet 2002.
Ledare
Mauricio Rojas är en mycket politisk människa. Men han är ingen partiman. Till sin natur är han framförallt tänkare, författare, analytiker och provokatör.
I går gjorde Rojas ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida.
Chefredaktören PJ Anders Linder har dragit igång en otålig debatt om vad det borgerliga uppdraget egentligen är; mer än att bädda för återval genom omhändertagande och högst varsamt reformerande av den socialdemokratiska välfärdsstaten.
Rojas lägger inte mycket ved på den borgerliga förnyelsebrasan. Hans lakoniska slutsats är att borgerligheten måste välja mellan å ena sidan visioner och passioner och å andra sidan den svenska politikens fundament tryggheten och plånboken:
"Nu har den Reinfeldtska borgerligheten tagit över och det bör vi glädjas åt, ty det kommer att ge det svenska en lite annorlunda nyans, men knappast mer än så om borgerligheten vill behålla greppet om makten. Men då är det inte lika roligt, den svenska tristessen lägger sig som en våt filt över drömmar och visioner, och den borgerliga politiska horisonten krymper till den Borgska kameralismens strävhet".
Så är det. Den som har lust till hejdundrande debatter om en "helt ny politik"; den har det bäst i ett oppositionsparti. Denna kunskap finns djupt förankrad i generationer av borgerliga rikspolitiker.
Steg för steg lär sig nu även Socialdemokraterna läxan.