Saxat ur en ny rapport om effekterna av privatiseringarna inom den skattefinansierade sektorn:
"De befintliga forskningsresultaten visar på varken några entydiga effektivitetsvinster eller förluster i form av minskade offentliga utgifter. (...) På de flesta områden går det inte heller att belägga några tydliga kvalitetsvinster."
Nej, det är ingen rapport från socialdemokratiskt håll. Det är en stor forskningsstudie från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).
Debatt
Äntligen, frestas man säga. Eller kanske "Vad var det jag sade!". För resultaten stämmer helt med vad jag själv fann i min rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja 2009, Ta tillbaka demokratin.
Däremot stämmer de ju inte med det som så länge använts som argument för privatiseringar, nämligen att vi skulle få både lägre kostnader och högre kvalitet. Inte minst har ökade privatiseringar åberopats som ett sätt att lösa bekymren med att i framtiden finansiera de växande kraven på de skattebetalda tjänsterna.
Så därför kan man utbrista i ett lättat "äntligen!", när nu en forskningsrapport som inte kan bortförklaras med att den har "fel" politisk avsändare, så tydligt visar att privatiseringar inte är någon mirakelkur, varken mot penningbekymmer eller kvalitetsbrister. De är inte ens en kur.
För tydlighetens skull: jag är inte emot privata alternativ. Det behövs öppningar inom den offentliga sektorn för goda idéer som kommer någon annanstans ifrån.
Men det behövs också en mycket mer realistisk debatt om villkoren för de privata verksamheterna, och inte minst om vilka problem som kan uppstå - parallellt med de goda idéer vi samtidigt kan få in.
Den debatten har alldeles för länge blockerats av föreställningarna om de fantastiska effekterna för kvalitet och kostnader - föreställningar som i sin tur gjort att problemen fått växa sig litet för starka.
Ett sådant problem är att ersättningsreglerna för privata skolor och förskolor är sådana att skolorna kan få betalt för kostnader de inte haft. Besparingar kommer aldrig skattebetalarna till godo, på tvärs mot tesen att privata alternativ skulle göra verksamheterna billigare. Ett annat problem är att vinstdrivande privata verksamheter självklart väljer att förlägga sig dit där lönsamheten är störst; det finns få privata läkarmottagningar i glesbygd eller socialt utsatta förorter. Ett tredje problem är att dagens regler ger så goda möjligheter till vinst att det både skapar överetablering och lockar för många oseriösa aktörer.
De här problemen löser vi inte bara genom att hålla koll på kvaliteten i verksamheterna, som var så långt som den socialdemokratiska partikongressen 2009 vågade sträcka sig. Grundproblemet handlar om regelverk och, framför allt, ekonomiska styrmekanismer.
Förhoppningsvis kan SNS-rapporten bidra till en allmän mer nyanserad debatt om vad vi faktiskt kan få ut av privata verksamheter, vad vi inte kan räkna med, och vad vi måste se upp med. Och vad det kräver av politiskt bestämda regler!