Europa får ursäkta. Konkurrensen är visserligen stenhård. I mina ögon är dock det egyptiska valet mest bekymmersamt. Förra årets folkliga resning och vårkänslor tycks i allt väsentligt ha landat i den traditionella och förlamande motsättningen mellan militärer och islamister. Det mycket låga valdeltagandet visar att majoriteten av egyptierna inte vill ha vare sig militären eller det islamistiska Brödraskapet vid rodret. Emellertid finns det inte några andra välorganiserade politiska krafter vid sidan av Brödraskapet och militären. Därför blir det som det blir.
Valet är inte färdigräknat förrän på torsdag. Att Brödraskapet redan nu utropar sig som segrare kan tolkas som en medveten provokation mot militären; ägnad att stimulera regimens repressiva reflexer. Militären kommer knappast att släppa fram Mursi till presidentpalatset. Ett nytt ställningskrig mellan de två maktpolerna i Egypten är att vänta. De egyptiska valen under året må ha präglats av ett slags demokratisk anständighet. Egyptens tragik är att ingen av de möjliga valvinnarna ger särskilt mycket för demokrati.
François Hollande har nu både president- och parlamentsmakt samlat i sitt eget parti. Han hade behövt ett alliansparti att skylla när han här vad det lider behöver glida ut ur några av sina mest uppseendeväckande vallöften. Frankrike kommer av allt att döma att dras djupare in i Europas skuldkris. Med tanke på vad som händer i övriga Europa är det minst sagt provocerande att det överbelånade Frankrike nu ska sänka pensionsåldern ner mot 60 år för vissa grupper. Som statsminister Fredrik Reinfeldt påtalade i partiledardebatten förra veckan så har även Sverige anledning att rikta kritik mot Frankrike. Vi är en stor bidragsgivare till EU. Medan vi själva talar om 75 år som en möjlig pensionsgräns framöver så ska vi bidra till att täcka underskott i länder som sänker redan låga pensionsåldrar.
Nea demokratias partiledare Antonis Samaras får nu uppdraget att bilda regering i Grekland. Det kommer att vara bräckligt och stormigt länge än i Grekland. Vänsterpartiet Syriza har gått som en raket i grekisk politik. Partiledaren Alexis Tsipras röda tråd i valrörelsen har varit att han aldrig suttit i någon av de tidigare regeringarna och heller inte har några skandaler i bagaget. Det kanske är provocerande uttryckt; men när läget är som det är så tror jag det krävs politiker med erfarenheter av såväl regerande som av en och annan skandal för att om möjligt få Grekland upp på fötter igen.