Patrik Öhberg är forskare och lärare vid Statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. I sin färska doktorsavhandling "Politiker med karriärambitioner - en omöjlig självklarhet" studerar Öhberg svenska politikers lust och vilja att göra karriär.
Jag läste med stort intresse.
Onekligen ett spännande ämne. I svensk politik utgör partikulturen normen. Enligt svensk politisk standard säger man "Vi socialdemokrater vill" betydligt oftare och hellre än "Jag Anna Andersson vill" det eller detta. Partiernas politik är allt. Politikens personer är så gott som intet. Så ser det ut på den kulturellt korrekta politiska ytan.
Ledare
Under ytan finns det naturligtvis politiker som gärna vill göra karriär och som vidtar olika mått och steg för att klättra på stegen. De strävar mot kommunalrådsposten, ordförandeuppdraget i ett riksdagsutskott, statsrådsposten i en regering, partiledaruppdrag, tunga generaldirektörsjobb i Sverige och EU och/eller ambassadörsposter i spännande och främmande länder.
Patrik Öhberg har haft ett unikt arbetsmaterial att utgå från. Regelbundet genomför Göteborgs universitet riksdagsundersökningar där ledamöterna under årens lopp har svarat på hundratals frågor. 1996 ställdes frågan om ledamöternas karriärambitioner för första (och hittills enda) gången. Närmare 300 ledamöter svarade på undersökningen. 18 procent uppgav att de siktade på att inom tio år ha ett politiskt statusuppdrag av något slag.
Patrik Öhberg kan nu utvärdera resultatet. Har politiker med uttalade karriärambitioner gjort politisk karriär i högre grad än andra?
Som sig bör vrider och vänder Öhberg på upp- och nedsidor med karriärsugna politiker. En rad olika forskarkollegor och andra auktoriteter åberopas och citeras. Här finns allt från Göran Perssons "Den som vill bli vald blir sällan vald" till "ambitionsteorins fader" Joseph Schlesinger som hävdar att personliga karriärambitioner är en grundbult för en väl fungerande representativ demokrati. Maktintresserade politiker har en solklar uppförsbacke i vårt allmänna medvetande. Öhberg hänvisar bl a till genetisk och evolutionär forskning som visar på människans nedärvda vaksamhet mot kandidater till ledarpositioner.
Sedan väldigt långt tillbaka tycks vi bära på onda aningar om att den som söker makt ofta gör det för sin egen vinnings skull och inte för gruppens bästa.
Den grekiske filosofen Aristoteles klassiska fem frågor till den som eftersträvar ett förtroendeuppdrag nyanserar misstänksamheten något. Vi medborgare bör fråga oss vid vilket tillfälle, vid vilken tidpunkt, och av vilken anledning som någon vill ha ett ledaruppdrag? Vidare bör vi fråga oss vad personen vill uppnå som ledare och om hur kandidaten tänker sig att lyckas med sina föresatser?
Att vilja ta ett kliv framåt/uppåt kan således uppfattas som en positiv egenskap om medborgarna upplever att det inte är enskilt maktbegär som styr karriären.
1996 var såväl Fredrik Reinfeldt som Håkan Juholt riksdagsledamöter. Det skulle vara spännande att veta vad de svarade på riksdagsundersökningens fråga om sina karriärplaner. Av Patrik Öhbergs doktorsavhandling att döma är det inte helt otroligt att de redan då siktade högt. Öhberg visar nämligen att det finns ett samband mellan uttalade karriärambitioner 1996 och faktisk karriär 2006.
Men som sagt. Det gäller att ta det så vackert. Patrik Öhberg sätter in de svenska politikernas karriärlystnad i ett europeiskt perspektiv. I Grekland uppger 75 procent av politikerna att de vill göra karriär.
Faktum är att de fem länder som toppar karriärlustligan - Grekland, Irland, Italien, Spanien och Portugal - är synonym med EU:s topplista över länder med krisande ekonomier. Överdrivet intresse för den egna karriären är inte alltid bäst för det land man är satt att tjäna.
Lagom är förmodligen bäst.